Som ljudet av en porlande bäck på avstånd gör sig känslan ständigt påmind.

Som ett brus i bakgrunden, ständigt närvarande men lik som slumrande.

Vänder jag mig ditåt gör det sig tydligt och det svider i ansiktet av smärtan som ännu lyser starkt.

Tolv år alltid sammansvetsade mer likt en enda än två tillsammans. Tolv år tätt sammanflätade och nu då? Ensamhet. Saknad. Smärta.

Jag kan inte längre känna din närhet och jag vill bara skrika.