ingen jägare i världen kan fånga vinden

vi måste låta den fånga oss

och när kärlekens vind smeker oss

kanske det slutar med en storm

varför undrar vi och

går bedrövade därifrån

antagligen för att vi inte var mogna

mogna nog att förvalta det sköraste

men oxå det starkaste ämne som finns

kemins grundsten, dess grundval

kärleken är som vatten logik

den ser möjligheter, rinner in i alla

skrymslen och vrån

det gör ont kanske, för sann kärlek

är just det, sann, eller sanning

men sanning behöver inte alltid vara

kärlek

vi kan behöva säga sanningen till någon

eller något, tex en myndighet, som handlat fel,

och då är det inte "kärlek" i orden utan kanske helt

enkelt vrede, tom hat mot orättvisan

eller när någon far illa, ett barn tex, så behöver vi

säga sanningen, sanningen behöver få komma fram

den är som vatten logik, letar upp, undersöker

in, under, över, på

vi svenskar är allt för tama

vi saknar civilkurage i små som i stora mått

och våra lagar skrivs inte till dess fördel heller

sanning utan kärlek till sanningen kan bli lögn

men kärlek utan sanning, blir en fadd, degig massa

till sist som slukar oss med hull och hår

allt blir luddigt, kletigt, vattenlogiken avtar

stenlogiken kommer in, och i bakhasorna

driver ormlogiken oss till vansinne genom

sitt ständiga väsande " sssså är det inte ssssagt,

ssssanningen är relativ, sssluta inte ljuga då dör du"

jag känner en man som trodde att han äntligen hade funnit

kärleken, den sanna

han jagade inte inte efter vind, den kom till honom

men snart nog började det att storma

stormen blev till en tsunami, tsunamin blev till vågor

som dränkte allt, inklusive kärleken

när den äntligen bedarrade så fann han sig flytande

omkring ute på vattenlogikens öppna hav på två kraftiga

träbräder, eller kanske mer stockar, i form av ett kors

här fann han sig, här befann han sig

och den enda vind han ville veta av just nu var den som skulle

föra honom hem, hem till kärlekens boning, där,

vägen,sanningen, livet, väntar med att få sätta honom i knät

och likt en mor vyssja, dia vid dess bröst, smeka hans huvud

som farit så illa av all kärlekslöshet, som hade kallats kärlek

som hade blivit så förvirrad av all lögn som hade kallats sanning

ett sista sinnets förnyelse, i famnen hos Gud, i famnen på Kärlekens

 ursprung och längtan, hoppets eviga famn

nu kände han tydligt hur något smekte hans kind, och den 2000 åriga

farkosten började sakta men säkert föra honom fram, in och över, under

och ut mot längtans hemland, hoppets strand

snart var han hemma....

kb