förblindad av hösten,
säger du
som en ständig orm längst mina revben
slingrar du dig till
ännu en överlevnadsnatt under mina lakan

jag känner hur björkens stam
skrumpnar ihop
mellan våra lemmar
då varje dag blir den andra lik.
för

vi äger inga jobb,
knappt ens våra egna kroppar
lånar bara ut dem till varandra
för att få något tillbaka.

lyckas med våra händer på
rätt ställe vid fel tidpunkt
rumlar runt
med.


jag gör en tatuering
som föreställer ett
köldskadat höstlöv
på mitt vänstra ögonlock
visar dig det
en natt på kyrkogården
där bara andetagen bryter
vår sinnesro
klär av mig
och du viskar att
inget längre känns
kyligt
det är bara idioter
som får sånger till att
gå i moll


så fortsätter vi
en årstid
ritar sorger med fingertoppar
på varandras bröst
fryser ihjäl och återuppstår

till något där
allt bara är en lek