Vem vill ha kärlek? Jag har ju choklad inbillar jag mig och ser ytterligare en som bytt status till 'har ett förhållande' på facebook. Jag vill inte, jag behöver inte, jag måste inte. Jag klarar mig fint själv... eller? Är det att klara sig fint när man kurar ihop sig till fosterställning och kramar kudden varje natt för att ingen ligger bredvid i sängen man kan krama istället? Jag tänker ofta 'nästa som visar intresse, får mig'. Ändå ångrar jag mig lika snabbt igen. Jag är min egna enkelriktade väg gåendes åt fel håll. Jag börjar bli trött på det här. Trött på att jag ständigt kräver bekräftelse eftersom jag alltid är rädd för att förlora. Gör jag fel? Var jag en elak människa i ett tidigare liv? Förtjänar inte jag kärlek? Frågorna snurrar omkring likt virvelvinden och jag vill bara ha någon att dränka i kärlek, att pussa på när jag kommer hem, att mötas av ett leende och 'godmorgon älskling' när jag vaknar. Är det för mycket begärt? Att älska. Att bli älskad.

Jag kastar alla mina kort på bordet, jag lämnar det helt upp till dig.
Jag är din när du vill ha mig.