Jag satte mig på bänken
bredvid en gammal man
vädret det var vackert
och solens strålar brann

Han höll en liten fågel
så tryggt uti i sin hand
hans hår var lite grånat
vid hattens röda band

Det här är själva livet
han fick mig att förstå
då fågeln fann friheten
mot himmelen den blå

Han satte sig på marken
på gräset som var grönt
att stoppa hans predikan
nej det var knappast lönt

Han talade så varmt
om alla människors rätt
att flyga fritt som fågeln
på samma sköna sätt

Han talade om stegen
vi här på jorden går
att allt har en mening
som vi nog ej förstår

Han talade om alla dem
som lämnat oss en gång
att åter ska ett möte ske
till himmelsk glädjesång

Han sa att vi är brickor
kring evighetens pjäs
att vi kommer tillbaka
precis som sommargräs

Det som mannen sade
jag ofta tänker på
när jag ser en fågel
på himmelen den blå