~*~

Tragikomedi i 2 akter

av

Samuel Beckett

Källa:
http://samuel-beckett.net/Waiting_for_Godot_Part2.html

AKT II


2.1  Dagen därpå. Samma tid.


Samma plats.


Estragons kängor vid scenkantens mitt, med hälarna ihop, och utsneddade vid tårna.



Luckys hatt vid samma plats.
Trädet har fyra eller fem löv.
In träder Vladimir upprörd. Han stannar till och tittar länge på trädet, börjar sedan plötsligt att röra sig febrilt runt scenen. Han stannar till framför kängorna, plockar upp en, undersöker den, luktar på den, visar avsky, sätter tillbaka den försiktigt. Kommer och går. Stannar till långt ute till höger och stirrar långt bort i fjärran, skuggande sina ögon med handen. Kommer och går. Stannar till långt ute till vänster, som innan. Kommer och går. Stannar plötsligt till och börjar att sjunga högt.

VLADIMIR:

En hund kom in i –

Eftersom han börjat alltför ljust så slutar han, harklar sig, återupptar:

En hund kom så in i köket
Och stal en liten kant bröd.
Då tog kocken upp sleven
Och slog honom tills han voro död.

Då kom där alla hundarna springande
Och grävde åt hunden en grav –

Han slutar, funderar, återupptar:

Då kom där alla hundarna springande
Och grävde åt hunden en grav
Och skrev så uppå gravstenen
Att läsas av framtida hundar:

En hund kom så in i köket
Och stal en liten kant bröd.
Då tog kocken upp sleven
Och slog honom tills han voro död.

Då kom där alla hundarna springande
Och grävde åt hunden en grav –

Han slutar, funderar, återupptar:

Då kom där alla hundarna springande
Och grävde åt hunden en grav –

Han slutar, funderar.  Stilla.

Och grävde åt hunden en grav . . .

Han förblir tyst och orörlig ett tag, börjar sedan att röra sig febrilt över scenen igen. Han stannar till framför trädet, kommer och går, framför kängorna, kommer och går, stannar till långt ute till höger, stirrar in i fjärran, långt ute till vänster, stirrar in i fjärran. In träder Estragon från höger, barfota, med nedsänkt huvud. Han korsar så sakteliga scenen. Vladimir vänder sig om och får syn på honom.

VLADIMIR:
Du igen! (Estragon stannar till men lyfter inte sitt huvud. Vladimir går mot honom.) Kom hitåt tills jag omfamnat dig.
ESTRAGON:
Rör mig inte!
Vladimir hejdar sig, plågat.
VLADIMIR:
Vill du att jag ska gå min väg? (Paus.) Gogo! (Paus. Vladimir iakttar honom uppmärksamt.) Slog de dig? (Paus.) Gogo! (Estragon förblir tyst, med nedsänkt huvud.) Vart tillbringade du natten?
ESTRAGON:
Rör mig inte! Sluta att förhöra mig! Tala inte med mig! Stanna hos mig!
VLADIMIR:
Har jag någonsin lämnat dig?
ESTRAGON:
Du lät mig gå.
VLADIMIR:
Se på mig. (Estragon lyfter inte på sitt huvud. Kraftfullt.) Kan du se på mig!
Estragon höjer sin blick. De ser länge på varandra, omfamnar sedan plötsligt varandra, och klappar varandra på ryggen. Omfamningen avslutas. Estragon, ej längre stöttad, ramlar nästan.

ESTRAGON:
Vilken dag!
VLADIMIR:
Vem slog dig? Säg mig det.
ESTRAGON:
Ännu en dag avverkad.
VLADIMIR:
Inte än.
ESTRAGON:
För mig är den över och undanstökad, hända vad som hända må. (Tystnad.) Jag hörde att du sjöng.
VLADIMIR:
Det stämmer, jag minns nog det.
ESTRAGON:
Det gjorde slut på mig. Jag sa för mig själv, Han är helt ensam, han tror att jag är försvunnen för alltid, och han sjunger.
VLADIMIR:
Man är inte härskare över sina känslor. Hela dagen har jag känt mig i fin form. (Paus.) Jag gick inte upp i natt, inte en gång!
ESTRAGON:
(sorgset) Du ser, du pissar bättre när jag inte finns här.
VLADIMIR:
Jag saknade dig . . . och på samma gång var jag glad. Är det inte sällsamt?
ESTRAGON:
(chockerad) Glad?
VLADIMIR:
Kanske det inte är riktigt rätt ord.
ESTRAGON:
Och nu?
VLADIMIR:
Nu? . . . (Fröjdefullt.) Där har vi dig nu igen . . . (Likgiltigt.) Där har vi oss nu igen. . . (Dystert.) Där har vi mig nu igen.
ESTRAGON:
Du ser, du känner dig värre när jag är med dig. Jag mår också bättre ensam.
VLADIMIR:
(förargad) Så varför kommer du då alltid krypande tillbaka?
ESTRAGON:
Jag vet inte.
VLADIMIR:
Nej, men det gör jag. Det är för att du inte har vett att försvara dig. Jag skulle inte ha låtit dem slå dig.
ESTRAGON:
Du kunde inte ha stoppat dem.
VLADIMIR:
Varför inte det?
ESTRAGON:
De var tio stycken.
VLADIMIR:
Nej, jag menar innan de slog dig. Jag skulle ha stoppat dig från att göra vadän det var du gjorde.
ESTRAGON:
Jag gjorde ingenting.
VLADIMIR:
Så varför slog de dig då?
ESTRAGON:
Jag vet inte.
VLADIMIR:
Åh nej, Gogo, sanningen att säga så finns det saker som undflyr dig som inte undflyr mig, det måste du väl känna själv.
ESTRAGON:
Jag säger ju åt dig att jag inte gjorde någonting.
VLADIMIR:
Kanhända inte. Men det är hur man gör en sak som räknas, sättet man gör det på, om du vill förbli levande.
ESTRAGON:
Jag gjorde inget.
VLADIMIR:
Du skulle väl också vara glad, i grund och botten, om du bara visste om det.
ESTRAGON:
Glad över vad?
VLADIMIR:
Att vara tillbaks med mig igen.
ESTRAGON:
Skulle du säga det?
VLADIMIR:
Säg att du är det, även om det inte är sant.
ESTRAGON:
Vad är det jag ska säga?
VLADIMIR:
Säg, Jag är glad.
ESTRAGON:
Jag är glad.
VLADIMIR:
Det är jag med.
ESTRAGON:
Det är jag med.
VLADIMIR:
Vi är glada.
ESTRAGON:
Vi är glada. (Tystnad.) Så vad gör vi nu då, nu när vi är glada?
VLADIMIR:
Väntar på Godot. (Estragon jämrar sig. Tystnad.) Det är sig inte likt här sen igår.
ESTRAGON:
Och om han inte kommer?
VLADIMIR:
(efter en stunds häpenhet) Vi får se när den tiden kommer. (Paus.) Jag sade det att det är sig inte likt här sen igår.
ESTRAGON:
Allting utsöndrar något.
VLADIMIR:
Titta på trädet.
ESTRAGON:
Det är aldrig samma drypande var från den ena stunden till den andra.
VLADIMIR:
Trädet, se på trädet.
Estragon ser på trädet.

(Thommy Berggrens uppsättning på Stockholms stadsteaters stora scen, med Mikael Persbrandt och Johan Rabeus som luffarna Vladimir och Estragon)

ESTRAGON:
Var det inte där igår?
VLADIMIR:
Jo naturligtvis stod det där igår. Minns du inte det? Vi hängde ju oss nästan från det. Men du ville inte. Minns du inte det?
ESTRAGON:
Det har du drömt.
VLADIMIR:
Är det möjligt att du har glömt det allaredan?
ESTRAGON:
Det är så jag är. Antingen så glömmer jag det direkt eller så glömmer jag det aldrig.
VLADIMIR:
Och Pozzo och Lucky, har du glömt bort dem med?
ESTRAGON:
Pozzo och Lucky?
VLADIMIR:
Han har glömt alltsammans!
ESTRAGON:
Jag minns en galning som sparkade smalbenen av mig. Sedan spelte han narr.
VLADIMIR:
Det var Lucky.
ESTRAGON:
Det minns jag. Men när var det?
VLADIMIR:
Och hans skötare, minns du då inte honom?
ESTRAGON:
Han gav mig ett ben.
VLADIMIR:
Det var Pozzo.
ESTRAGON:
Och allt det där skedde igår, säger du?
VLADIMIR:
Ja naturligtvis var det igår.
ESTRAGON:
Och här där vi står nu?
VLADIMIR:
Vart tror du annars att det var? Känner du inte igen platsen?
ESTRAGON:
(plötsligt rasande) Känna igen! Vad finns det att känna igen? Hela mitt usla liv har jag krupit omkring i leran! Och du pratar om scenerier med mig! (Ser vilt omkring sig.) Se på den här dynghögen! Jag har aldrig rört mig ifrån den!
VLADIMIR:
Lugna dig, lugna dig.
ESTRAGON:
Du och dina landskapsbilder! Prata med mig om maskarna!
VLADIMIR:
Likväl, så kan du väl inte säga att allt detta (stor gest) har några likheter med . . . (han tvekar) . . . med Macontrakten till exempel. Du kan väl ej förneka att det finns en stor skillnad.
ESTRAGON:
Macontrakten! Vem pratar om Macontrakten?
VLADIMIR:
Men du var ju där själv, i Macontrakten.
ESTRAGON:
Nej jag var aldrig i Macontrakten! Jag har spytt ut min spya till liv här, säger jag ju dig! Här! I Cackontrakten!
VLADIMIR:
Men vi var där tillsammans, det kan jag svära på! Plockade druvor för en man som hette . . . (han knäpper med sina fingrar) . . . kan inte komma på namnet på mannen, på ett ställe kallat . . . (knäpper med sina fingrar) . . . kan inte komma på namnet på stället, minns du inte det?
ESTRAGON:
(lite lugnare) Det är möjligt. Jag märkte då inget.
VLADIMIR:
Men där nere är allting rött!
ESTRAGON:
(förargad) Jag märkte då inget där, säger jag dig ju!
Tystnad. Vladimir suckar djupt.
VLADIMIR:
Du är en svår man att komma överens med, Gogo.
ESTRAGON:
Det vore bättre om vi skildes åt.
VLADIMIR:
Det säger du alltid och sedan så kommer du alltid krypande tillbaks igen.
ESTRAGON:
Det bästa vore nog att döda mig, som den där andra förut.
VLADIMIR:
Vilken andra förut? (Paus.) Vilken andra förut?
ESTRAGON:
Som biljoner andra.
VLADIMIR:
(lakoniskt) För var människa har sitt lilla kors. (Han suckar.) Tills han dör. (Efterklokt.) Och glöms sedan bort.
ESTRAGON:
Låt oss försöka att konversera lugnt och stilla så länge, då vi är oförmögna att hålla tyst.
VLADIMIR:
Du har rätt, vi är outtröttliga.
ESTRAGON:
Det är för att vi slipper tänka.
VLADIMIR:
Vi har alltid den ursäkten.
ESTRAGON:
Det är för att vi slipper lyssna.
VLADIMIR:
Vi har våra orsaker.
ESTRAGON:
Alla döda röster.
VLADIMIR:
De för oväsen som vingslag.
ESTRAGON:
Som löven.
VLADIMIR:
Likt sanden.
ESTRAGON:
Som löven.
Tystnad.
VLADIMIR:
De talar alla på samma gång.
ESTRAGON:
Var och en för sig själv.
Tystnad.
VLADIMIR:
Hellre att de viskade.
ESTRAGON:
De rasslar.
VLADIMIR:
De mumlar.
ESTRAGON:
De rasslar.
Tystnad.
VLADIMIR:
Så vad säger de?
ESTRAGON:
De talar om sina liv.
VLADIMIR:
Att ha levt är inte tillräckligt för dem.
ESTRAGON:
De måste också tala om det.
VLADIMIR:
Att vara död är inte tillräckligt för dem.
ESTRAGON:
Det är inte nog.
Tystnad.
VLADIMIR:
De för oväsen som fjäderbeklädda.
ESTRAGON:
Som löven.
VLADIMIR:
Likt askan.
ESTRAGON:
Som löven.
Lång tystnad.
VLADIMIR:
Säg någonting!
ESTRAGON:
Jag försöker.
Lång tystnad.
VLADIMIR:
(med vånda) Säg vad som helst!
ESTRAGON:
Så vad gör vi nu?
VLADIMIR:
Väntar på Godot.
ESTRAGON:
Åh!
Tystnad.
VLADIMIR:
Det här är hemskt!
ESTRAGON:
Sjung någonting.
VLADIMIR:
Nej nej! (Han funderar.) Vi kunde kanske börja om helt från början igen.
ESTRAGON:
Det skulle nog vara enkelt gjort.
VLADIMIR:
Det är att börja som är svårt.
ESTRAGON:
Du kan börja från vad som helst.
VLADIMIR:
Jo, men du måste besluta dig för det.
ESTRAGON:
Sant.
Tystnad.
VLADIMIR:
Hjälp mig!
ESTRAGON:
Jag försöker.
Tystnad.
VLADIMIR:
När du söker så hör du.
ESTRAGON:
Det gör du.
VLADIMIR:
Det förhindrar dig från att finna det.
ESTRAGON:
Det gör det.
VLADIMIR:
Det förhindrar dig från att tänka.
ESTRAGON:
Du tänker likväl.
VLADIMIR:
Nej nej, det är omöjligt.
ESTRAGON:
Det är tanken, låt oss motsäga varann.
VLADIMIR:
Omöjligt.
ESTRAGON:
Tror du det?
VLADIMIR:
Det är ingen risk att vi någonsin tänker mera.
ESTRAGON:
Så vad klagar vi då på?
VLADIMIR:
Att tänka är inte det sämsta.
ESTRAGON:
Kanske inte det. Men vi har åtminstone det.
VLADIMIR:
Vilket det?
ESTRAGON:
Det är tanken, låt oss ställa frågor till varann.
VLADIMIR:
Vad menar du, vi har åtminstone det?
ESTRAGON:
Så mycket mindre av det eländet.
VLADIMIR:
Sant.
ESTRAGON:
Nåväl? Om vi tackade för denna vår nåd?
VLADIMIR:
Det som är hemskt är att en gång ha tänkt.
ESTRAGON:
Men hände det någonsin oss?
VLADIMIR:
Vart kommer alla dessa lik ifrån?
ESTRAGON:
Dessa skelett.
VLADIMIR:
Säg mig det.
ESTRAGON:
Sant.
VLADIMIR:
Vi måste ha tänkt lite.
ESTRAGON:
Alldeles i början.
VLADIMIR:
Ett benhus! Ett benhus!
ESTRAGON:
Du behöver inte titta.
VLADIMIR:
Man kan inte rå för att man tittar.
ESTRAGON:
Sant.
VLADIMIR:
Hur man än försöker.
ESTRAGON:
Förlåt mig?
VLADIMIR:
Hur man än försöker.
ESTRAGON:
Vi borde helt resolut vända oss till Naturen.
VLADIMIR:
Det har vi försökt.
ESTRAGON:
Sant.
VLADIMIR:
Åh det är inte det värsta, jag vet.
ESTRAGON:
Vad då?
VLADIMIR:
Att ha tänkt.
ESTRAGON:
Självklart.
VLADIMIR:
Men vi kunde ha klarat oss utan det.
ESTRAGON:
Que voulez-vous?
VLADIMIR:
Förlåt mig?
ESTRAGON:
Que voulez-vouz*. (* ung. ack ja, vad kan man göra åt det Ö.a.)
VLADIMIR:
Åh! que voulez-vous. Exakt.
Tystnad.
ESTRAGON:
Det var inte så illa för små frasmakare.
VLADIMIR:
Jovisst, men nu måste vi finna på någonting annat.
ESTRAGON:
Låt mig se.
Han tar av sig hatten, koncentrerar sig.
VLADIMIR:
Låt mig se. (Han tar av sig hatten, koncentrerar sig. Lång tystnad.) Ah!
De sätter på sig sina hattar, slappnar av.
ESTRAGON:
Nå?
VLADIMIR:
Vad var det jag sa, vi kunde fortsätta därifrån.
ESTRAGON:
Vad var det du sa när då?
VLADIMIR:
Alldeles i början.
ESTRAGON:
Alldeles i början av VAD?
VLADIMIR:
Denna kväll . . . sa jag att . . . sa jag att . . .
ESTRAGON:
Jag är ingen historiker.
VLADIMIR:
Vänta . . . vi famnade om varann . . . vi var glada . . . glada . . . vad gör vi nu när vi är glada . . . fortsätter att vänta . . . vänta . . . låt mig tänka . . . så kommer det . . . fortsätter att vänta . . . nu när vi är glada . . . låt mig se . . . ah! Trädet!
ESTRAGON:
Trädet?
VLADIMIR:
Minns du det inte?
ESTRAGON:
Jag är trött.
VLADIMIR:
Titta på det.
De tittar på trädet.
ESTRAGON:
Jag ser ingenting.
VLADIMIR:
Men igår kväll var det mörkt och kalt. Och nu är det täckt med löv.

ESTRAGON:
Löv?
VLADIMIR:
På en endaste natt.
ESTRAGON:
Det måste vara Våren.
VLADIMIR:
Men på en endaste natt!
ESTRAGON:
Jag säger ju dig att vi inte var här igår. Ännu en av dina mardrömmar.
VLADIMIR:
Och vart var vi då igår kväll enligt dig?
ESTRAGON:
Hur ska jag kunna veta det? Vid något annat tomt utrymme. Här finns det ingen platsbrist.
VLADIMIR:
(självsäkert) Bra. Vi var inte här igår kväll. Så vad gjorde vi nu igår kväll?
ESTRAGON:
Gjorde?
VLADIMIR:
Försök att minnas.
ESTRAGON:
Gjorde . . . jag antar att vi pladdrade.
VLADIMIR:
(behärskar sig) Om vad?
ESTRAGON:
Åh . . . ditt och datt antar jag, ingenting särskilt. (Med övertygelse.) Ja, nu minns jag, vi spenderade gårdagskvällen med att pladdra om ingenting särskilt alls. Det har pågått nu i ett halvsekel.
VLADIMIR:
Du minns inte några fakta, några omständigheter?
ESTRAGON:
(trött) Pina mig inte, Didi.
VLADIMIR:
Solen. Månen. Minns du det inte?
ESTRAGON:
De måste ha funnits där, som vanligt.
VLADIMIR:
Du noterade ingenting utöver det vanliga?
ESTRAGON:
Tyvärr icke!
VLADIMIR:
Och Pozzo? Och Lucky?
ESTRAGON:
Pozzo?
VLADIMIR:
Benen.
ESTRAGON:
De var som fiskben.
VLADIMIR:
Det var Pozzo som gav dem till dig.
ESTRAGON:
Jag vet inte.
VLADIMIR:
Och sparken.
ESTRAGON:
Det stämmer, någon gav mig en spark.
VLADIMIR:
Det var Lucky som gav dig den.
ESTRAGON:
Och allt det där hände igår?
VLADIMIR:
Visa mig ditt ben.
ESTRAGON:
Vilket?
VLADIMIR:
Bägge. Dra upp dina byxben. (Estragon visar ett ben för Vladimir, vacklar. Vladimir tar tag i benet. De vacklar.) Dra upp dina byxben.
ESTRAGON:
Jag kan inte.
Vladimir drar upp byxbenet, tittar på benet, släpper det sedan. Estragon faller nästan.
VLADIMIR:
Det andra. (Estragon visar samma ben igen.) Det andra, din gris! (Estragon visar det andra benet. Triumferande.) Där är såret! Som börjar att vara sig!
ESTRAGON:
Och vad är det med det?
VLADIMIR:
(släpper så benet) Vart har du dina kängor?
ESTRAGON:
Jag måste ha slängt dom någonstans.
VLADIMIR:
När då?
ESTRAGON:
Jag vet inte.
VLADIMIR:
Varför då?
ESTRAGON:
(förargad) Jag vet inte varför jag inte vet det!
VLADIMIR:
Nej, jag menar varför slängde du dom?
ESTRAGON:
(förargad) Därför att de gjorde mig illa!
VLADIMIR:
(triumferande, pekande mot kängorna) Där är de! (Estragon tittar på kängorna.) På samma fläck som du lämnade dem igår!
Estragon går mot kängorna, synar dem noggrant.
ESTRAGON:
Det är inte mina.
VLADIMIR:
(mållös) Inte dina!
ESTRAGON:
Mina var svarta. De här är bruna.
VLADIMIR:
Du är säker då på att dina var svarta?
ESTRAGON:
Ja de var i vart fall gråaktiga.
VLADIMIR:
Och de här är bruna. Visa mig.
ESTRAGON:
(tar upp en känga) Ja de här är i vart fall grönaktiga.
VLADIMIR:
Visa mig. (Estragon lämnar över kängan. Vladimir synar den, kastar ner den argt.) Jamen jag har då aldrig —
ESTRAGON:
Där ser du, det där är bara en massa jäkla —
VLADIMIR:
Åh! Jag ser vad det är nu. Ja, jag ser vad som skett.
ESTRAGON:
Det där är bara en massa jäkla —
VLADIMIR:
Det är elementärt. Någon kom och tog dina och lämnade dig sina.
ESTRAGON:
Varför då?
VLADIMIR:
Hans var för trånga för honom, så han tog dina.
ESTRAGON:
Men mina var ju för trånga.
VLADIMIR:
För dig. Inte för honom.
ESTRAGON:
(efter att förgäves ha försökt få det att gå ihop) Jag är trött! (Paus.) Låt oss gå.
VLADIMIR:
Det kan vi inte.
ESTRAGON:
Varför inte det?
VLADIMIR:
Vi väntar på Godot.
ESTRAGON:
Åh! (Paus. Förtvivlat.) Vad ska vi då göra, vad ska vi då göra!
VLADIMIR:
Det finns inget vi kan göra.
ESTRAGON:
Men jag kan inte fortsätta så här!
VLADIMIR:
Skulle du vilja ha en rädisa?
ESTRAGON:
Är det allt som finns?
VLADIMIR:
Det finns rädisor och rovor.
ESTRAGON:
Finns det inga morötter?
VLADIMIR:
Nej. Du går ändå till överdrift med dina morötter.
ESTRAGON:
Giv mig då en rädisa. (Vladimir trevar i sina fickor, finner inget annat än rovor, tar till sist fram en rädisa och överräcker den till Estragon som undersöker den, luktar på den.) Den är ju svart!
VLADIMIR:
Det är en rädisa.
ESTRAGON:
Jag gillar bara de som är rosa, det vet du om!
VLADIMIR:
Så du vill inte ha den då?
ESTRAGON:
Jag gillar bara de som är rosa!
VLADIMIR:
Ge då tillbaka den till mig.
Estragon ger tillbaka den.
ESTRAGON:
Jag går och tar mig en morot.
Han rör sig inte.
VLADIMIR:
Det här börjar bli väldigt meningslöst.
ESTRAGON:
Inte tillräckligt.
Tystnad.
VLADIMIR:
Om du skulle ta och prova dem.
ESTRAGON:
Jag har provat allt.
VLADIMIR:
Nej, jag menar kängorna.
ESTRAGON:
Skulle det vara så bra det?
VLADIMIR:
Det skulle få tiden att gå. (Estragon tvekar.) Jag försäkrar dig, det skulle vara en fritidssyssla.
ESTRAGON:
En avkoppling.
VLADIMIR:
En rekreation.
ESTRAGON:
En avkoppling.
VLADIMIR:
Prova.
ESTRAGON:
Du hjälper väl mig?
VLADIMIR:
Det gör jag naturligtvis.
ESTRAGON:
Vi klarar oss inte så pjåkigt, eh Didi, vi två tillsammans?
VLADIMIR:
Ja ja. Kom igen nu, vi provar den vänstra först.
ESTRAGON:
Vi hittar alltid någonting, eh Didi, som ger oss intrycket av att vi existerar?
VLADIMIR:
(otåligt) Ja ja, vi är trollkarlar. Men låt oss nu framhärda i vad vi har beslutat, innan vi glömmer det igen. (Han tar upp en känga.) Kom igen nu, ge mig din fot. (Estragon lyfter sin fot.) Den andra, ditt svin! (Estragon lyfter på den andra foten.) Högre!



(Sammanflätade vacklar de omkring på scenen. Vladimir lyckas slutligen med att sätta på kängan.) Försök att gå nu. (Estragon går.) Nå?
ESTRAGON:
Den passar.
VLADIMIR:
(tar fram snöre ur sin ficka) Vi ska försöka att snöra den.
ESTRAGON:
(häftigt) Nej nej, inga snören, inga snören!
VLADIMIR:
Du kommer att ångra dig. Låt oss försöka med den andra nu. (Som innan.) Nå?
ESTRAGON:
(motsträvigt) Den passar den också.
VLADIMIR:
De gör dig inte illa då?
ESTRAGON:
Inte än.
VLADIMIR:
Då kan du behålla dem.
ESTRAGON:
De är för stora.
VLADIMIR:
Kanske du har strumpor en dag.
ESTRAGON:
Sant.
VLADIMIR:
Så då behåller du dem då?
ESTRAGON:
Nu räcker det om de här kängorna.
VLADIMIR:
Ja, men —
ESTRAGON:
(våldsamt) Nog! (Tystnad.) Jag antar att jag lika gärna kan sitta ned.
Han tittar efter ett ställe att sitta ned på, går sedan och sätter sig på vallen.
VLADIMIR:
Det var där du satt igår kväll.
ESTRAGON:
Om jag bara kunde sova.
VLADIMIR:
Igår så sov du.
ESTRAGON:
Jag ska försöka.
Han återupptar sin fosterställning, med huvudet mellan knäna.
VLADIMIR:
Vänta. (Han går bort och sätter sig ned bredvid Estragon och börjar att sjunga med hög röst.)
Ajö ajö ajö ajö
Ajö ajö –

Samuel Beckett 1952

L Patrik WJ svensk version 02-10/09/10

video: diverse bildklipp från Godot

Mer Beckett från 2009 av undertecknad:

Beckett översättningar & kommentarer