Stilla gick jag blanka
svarta skor steg
i tallars land
och släpade på vagnen

Stilla oändlighet
som gäst
i denna avgångshall

Horisontlångt och som en hängmatta
så rak och envis
med kanter och spår av det vilda
skulle vi lämna det stora huset
och finna dig en plats
från vagnen till evighet

Här hör du aldrig havet
-här är du havet

Och på gräshöjden
i gläntan därborta
sover Anna Karenina
ensam

Och därute bakom muren
bilar som aldrig stannar
sin resa
in eller ut ur stan
och skorstenen hög
med rök av människa
som slöjar sig i avbild
och granitkorset, ett monument
för det stora fältet
och för att vi tror på
stegen bortom, härifrån

Dom hemlösa sover
på toaletterna
och snön ligger djup under tallarna
om vintern
men stigen
skottar dom
för utsiktens skull
och för att det finns dom
som trillar ner