I.
Om man trycker in stoppknappen i en hiss i en kontorsbyggnad någonstans i Wisconsin, och sedan samtidigt trycker på knapparna för första respektive sista våningen kommer hisskorgen att darra till en sekund, varefter den börjar röra sig neråt. Efter cirka en halvminut kan det hända att den plötsligt stannar till och börjar röra sig i sidled, zickzackande fram genom byggnaden. Därefter sänker den sig på nytt och vibrerar stadigt ytterligare halvannan minut. När den slutligen stannar, och de polerade kromdörrarna glider upp står en kvinna där, med kopparrött hår och mjölkiga, blinda ögon, och innan hon lyfter handen till hälsning eller slakt hinner man uppfatta en skymt av kammaren bakom henne, den lilla sängen, gallergaveln, gluggen som inte vetter mot något, fotografiet som hänger ovanför hennes huvud när hon sover, den lilla sepiabruna flickan med flätorna i trädgården; man kanske hinner uppfatta ungdomen och sorglösheten i hennes ögon, hur de passar så bra ihop med eldsflammorna på hennes skult, och med kattungen som slingrar sig runt hennes ben.

II.
När jag stiger ur sängen och är på väg till köket snubblar jag över din själ. Kvällen innan har du krängt den av dig, hängt den över stolsryggen, men nu har den halkat ner, och jag blir förvånad och något skrämd av den oljiga och lite geléartade konsistensen. Den vibrerar svagt mot min ankel, som om den vill säga mig något men är för blyg, eller för rädd, för att tala. När jag tittar bort mot sängen ligger du och vrider dig i sömnen, som om du är orolig för något i drömmen, som om du inte ens där har kontroll. En hårslinga ligger snett fastklistrad över din klibbiga panna. Det är inte feber, utan något helt annat. En försiktig sol får kämpa för att klämma sig mellan de dragna persiennerna. Ett ögonblick överväger jag att vända om och krypa ner under täcket igen, men hindras i detta görande av katten som ljudlöst hoppar upp i sängen och landar på vana tassar. I ett dött rum (men det här är inte ett dött rum, inte ännu) skulle damm och benmjöl sväva och virvla nu, virvla runt över en kvinna som omöjligen kan ta sig ur sin dröm, eftersom alternativen är värre. Och jag kan inte göra annat än att låta dessa tankar dra genom skallen, låta dem hållas medan jag försöker att göra mig vän med dagen genom att koka kaffe; fastän jag vet att jag måste dricka det ensam, eftersom jag för mitt liv inte kan föreställa mig dina blåfrusna, stela läppar om kanten på koppen utan att gråta.