Man lyfter den gamla tröjan ur garderoben med en känsla av hej är du här dig hade jag alldeles glömt bort och den känns ju så bekant, som en vän man inte ringt på ett tag men som ändå ligger tryggt där i telefonboken. Men tröjan är torr och stel efter att ha vilat hela vintern och när man drar den över huvudet sveper en känsla av undertryckt bitterhet över en, som om tröjan vill säga jaså, det passar sig nu minsann, nu när du inte har något annat att ta på dig, då duger jag. Det är så lätt att glömma, eller att låtsas glömma vilket man måste göra nu för att rättfärdiga den upptagna kontakten och kunna se sig själv i ögonen i hallspegeln som man inte heller ringt på ett halvår och som förmodligen är lika bitter som man själv över att vi borde ta en öl bara är ett annat sätt att säga nej det här håller inte, du är inte tillräckligt intressant men konventionerna säger ändå att och den sitter åt tätare än man minns den och den är noppig och sliten och den gröna färgen är alldeles urblekt och när man lägger sig i sin ensamma säng och väntar på att få dö undrar man vem som egentligen bär vem.