Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Till Melona.




Han som alltid handlade på second hand i Gamla stan


Han som alltid handlade på second hand i Gamla stan lyfte upp ännu en dammig figurin och inspekterade den noggrant i det honungsfärgade eftermiddagsljuset som föll in genom skyltfönstret till butiken vid torget. Det var någon slags katt, så mycket kunde han utröna, men den som gjort den lilla skulpturen hade en något avvikande uppfattning om hur en katt såg ut, ty varelsen i hans hand påminde mer om någon slags muterad ... ja, björn? Inte var det en katt i alla fall. Ja va fan. Han gillade ändå inte katter. Inte björnar heller, för den delen, men de var åtminstone mer intressanta än katter.

När han skulle ställa porslinskattbjörnen ifrån sig kände han hur något rasslade till inuti den. Den var alltså ihålig. Han vände på den och såg att det satt ett plastlock i dess botten, som på en sparbössa. Han slet loss den och en papperslapp ramlade ut i handflatan på honom. Han vecklade ut den och läste. Vänd dig inte om. På ren reflex vände han sig om.

Kvinnan framför honom måste ha smugit sig fram på någon slags filttofflor, för han hade inte hört ett knyst. Hon var huvudet kortare än honom, hade safirblå ögon som tycktes avge ett sken som kom luften i butiken att dallra av anspänning. Så tagen var han av dessa ögon att det tog ett par sekunder innan han återfick fattningen och lät blicken löpa över resten av henne. Hon var på alla sätt och vis en gudinna. Håret var svart som ett oljespill i Atlanten han sett på nyheterna. Kroppen var formad som ett timglas, och han fick för sig att hennes inre bestod av sand som långsamt föll och föll och samlade sig i en varsin hög i hennes båda ben. Hennes bröst var som -

"Du, jag tror vi bryter där", sa hon, och rösten tycktes komma från höger och vänster och upp och ner samtidigt. Den var melodisk och klingande, som hade den rymt ur en gigantisk silverklocka som nyss skakat sekunderna ur den glänsande patinan. "Jag betackar mig beskrivningar om mina bröst. Din knäckprosa får mig att rysa, och det är inte av vällust, om jag säger så."

Han sa inget. Att man kunde bilda ord genom att trycka ut luft mellan tänderna och forma små kuddar i munnen med tungan var honom i detta ögonblick lika främmande som det gulvita i pälsen på en isbjörn är för en beduin som vandrat i öknen i fyrtio dagar.

"Dina liknelser är inte så jävla bra heller," fortsatte hon, och det låg något kaxigt och mycket självsäkert i hennes röst.

"I alla fall, jag ville bara tala om för dig att det du söker inte finns här. Klyschigt, jag vet, men inte desto mindre sant."

Han återfick så målföret och smackade med tungan. Utanför lumpbodens fönster hade ljuset växlat i ett djuprött sken som mest påminde om

"... blodapelsiner. Blodapelsiner? Men kom igen nu ... du fattar väl att du aldrig kommer att få Nobelpriset med den jämförelsen?"

"Vem är du?" Det töntigaste han kunde säga, men samtidigt det mest ärliga.

"Det tror jag att du vet. Och förresten gillar du visst katter. Det är bara det att du tror att de är hemska på grund av det där som hände dig i tredje klass, när du kom för tidigt hem från skolan och den där gråvita kattmamman låg och lurpassade på dig på grusgången ..."

Han mindes det. Hur hade han någonsin kunnat glömma det? Han hade kommit ur det hela med rivsår på händerna och en reva över kinden, ett sår hans mor sedan fått behandla med jod framför spegeln. Han hade inte gråtit, men genomfors sedan dess av rysningar varje gång han hörde mjauanden eller andra kattläten. Det var så länge sedan, och ändå kunde det ha varit dagen innan. Tiden var ett oljigt rep som höll på att glida honom ur händerna.

Han slet blicken från henne och tittade på kattbjörnen på dess hylla. En liten vit spricka löpte över dess vänstra kind, det såg han nu. Hade han missat den tidigare? Ja, naturligtvis ... Han log.

Kosmisk rättvisa.

När han vred på huvudet igen var hon borta. Naturligtvis. Naturligtvis. Det kunde inte vara på något annat sätt. Visst, han hade inte varit blind, men i alla hänseenden oseende. Det var inte samma sak, men kunde yttra sig på liknande sätt. Han kunde inte lastas. Samtidigt var ansvaret helt och hållet hans. Denna omöjliga ekvation var en stekhet järnkil inkörd mellan ögonen. Den väckte något i honom. En känsla, en virvelstorm. Något som blev större, obönhörligt större. Han kunde inte hejda den. Men han visste vad han skulle göra, och nu skulle han göra det. Något annat kunde han ju inte göra.

På väg ut ur butiken passerade han en bokhylla med böcker i olika storlekar och bindningar. Inklämd mellan två gigantiska franska skinnband stod en smal volym i rött läder med hans namn i guldrelief på ryggen. Han lade inte märke till den när gick förbi. Den lilla silverklockan (hon) pinglade mjukt när han drog dörren mot sig och klev över tröskeln. Inuti pärmarna på den röda boken på hyllan mullrade mörkret, fyllt av fräsande stjärnor som målmedvetet vibrerade från sida till sida i det bottenlösa djupet. En dedikation i grönt bläck på försättsbladet darrade till och drog oroligt ihop sig tills den blev alldeles oläslig.




Prosa (Novell) av Cronopio
Läst 754 gånger
Publicerad 2011-08-12 00:37



Bookmark and Share


    Melona
Åh fy vad läckert. Jag måste återhämta mig och återkomma. Det är ju liksom inte var dag man får en text skriven åt sig av sin favoritnovellist... Tack och tusen augustistjärnor över ditt huvud, som fall och önskningar!
2011-08-12
  > Nästa text
< Föregående

Cronopio