Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Mouth of summer, closed


"Raise my arms up high into the sky/Screaming for my life, I'm the king of the world."


Och hur blev det så här? Vad hände med alla pretentioner, alla drömmar? Jag skulle ju skriva mig ur den här världen och in i en ny, en som var bara min. Jag skiter väl i alla er andra; har ni någon gång betytt något för mig är det när jag varit svag, och så vill jag inte tänka på mig själv. Men du (jag) måste finna en väg ut ur det här, det var rådet jag fick i den guldgula boken med ormen som bet sig i svansen på omslaget. Om jag en gång kunde skriva en sådan bok, från början till slut. Då kanske jag skulle kunna lämna världen sedan, som Stig gjorde kanske. Ja. Sätta sig i en bil (som jag inte har), plugga igen alla öppningar och gasa järnet. In i solnedgången, crash boom bang!

Följande ska vara känt om mig: Jag består av sekunder, minuter och timmar. För varje dag som går faller en del av min kropp sönder, och om sextio år ska jag dö. Give or take. På min begravning kommer man att höra ett svagt tickande från kistan. Det är mina sista sekunder som jag sparat bara för att jävlas. Ingen av dem jag älskar eller älskat kommer då att finnas kvar. Som jag föddes går jag ur den här världen - skrikande.

Jag tänder en cigarett, sitter på den röda bänken. Till vänster om mig landar en surrande skalbagge på ett kaveldun. Den fäller ut sina vingar; när jag tittar efter ser jag den intrikata konstruktionen och förstår att skalbaggen i själva verket består av ett internt klockverk som driver dess kropp och pumpar ut svagt gredelint blod i de tunna plaströren som ska likna ådror. Jag kan inte annat än beundra hantverket. Detta är inte ett kreatur jag kunnat uppfinna, annat än möjligen i en berättelse. När jag återfår fattningen och askar tar det lilla djuret till orda:

"I som haver visdom tolkar odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är tretti. Du är tretti va, Alexander? Kunde just tro det. Din dumma jävel."

Dess röst är len som sirap och låter i princip som en kåt sextonåring jag en gång hade ett så kallat friends-with-benefitsförhållande med. Att säga att jag är förvånad är att underdriva.

"Problemet med dig är att du tänker för mycket och handlar för lite. På så sätt skiljer du dig inte nämnvärt från majoriteten i den här världen, vilket är både ironiskt och tragiskt, med tanke på de drömmar du när. Men jag ska ge dig det: Eftersom jag inte är annat än ett påfund av han som skriver detta, det vill säga Gud, kan jag inte säga att jag är ett dyft bättre. Dessutom -"

Jag handlar på ren reflex och kör cigarettglöden i ögat på det lilla skadedjuret. I efterhand ångrar jag mig förstås, men då ligger han där på gräset och kvider. Det är så dags då. Jag funderar på att förkorta hans lidande med ett välriktat tramp från mina skitiga Adidas, men något inom mig gnager och gör mig osäker, som om jag är rädd för att det jag ger honom ska komma att givas mig.

Förlåt. Jag vet inte varför jag pratar om det här. I am such a pious mensch.

*

Den morgonen var den första regnfria på mycket länge, så hon bestämde sig för att ta paraplyet. Ute på gatan stod människor i beiga regnrockar och tittade upp i himlen. Någon hade glömt en svart hatt med plommonfärgat band runt brättet. Den låg och guppade i hörnet av Trettisjätte och Fjärde. Hon navigerade elegant förbi den och kastade bara en mycket flyktig blick på det utbredda lakanet, dess många kopparfärgade fläckar och de trasiga instrumenten som låg vid sidan av. Ägaren till hatten syntes inte till. Det spelade ingen roll. Hon hade ändå inte känt igen honom. Kanske en annan dag.

Inne på kaféet hade någon dragit igång jukeboxen. En stillsam pianoslinga snirklade sin honung runt rummets bord och stolar. Ljuset var annorlunda, inte lika dunkelt som det brukade vara. Var det uteblivna regnet anledningen till att det inte kände som det brukade? Som om något var på väg att hända, men vägrade att hända, vägrade att släppa taget om himlen och falla ner i soppterrinen framför henne. När hon tittade ner i den blickade ett osminkat ansikte tillbaka upp på henne.

Någon knackade henne på axeln.

Önskas något att dricka, ville den unge servitören veta.

Ja, svarade hon.

Naturligtvis.

Han log, avlägsnade sig.

Hon fann ett bord vid fönstret. Där satt hon bäst till om hon skulle vara på första parkett när det väl började regna. Utanför passerade folk förbi i ojämna klungor, som om de var på väg till något. Som om det inte väntade, som hon. Det såg så äkta ut.

Medan hon väntade tände hon en cigarett. Den smakade inte mycket, men röken från den dolde åtminstone den beska smaken i munnen. Hon lät tungspetsen löpa över baksidan av underkäkens tänder. En matt hinna hade lagt sig över dem. Hur hon än gnuggade kunde hon inte bli kvitt den.

Hon fingrade på cigarettetuiet, försökte att inte tänka så mycket. Det gick inget vidare.

Hon blinkade.

Ert glas, madame. Servitören nu.

Hon tittade inte upp när han satte ner glaset framför henne. Den tjocka vätskan rörde sig inte markant när hon fattade glaset i dess stam och vickade det åt sidan.

Tack, det är bra så.

Naturligtvis, svarade den unge mannen. Han stod kvar vid bordet. Det irriterade henne inte alls, märkligt nog.

Det var nog bra att ni tog paraplyet, madam.

Jaså, varför då? Hon vred på huvudet och stack samtidigt ner tungan i glaset. Den sövande pianoslingan hade för länge sedan släpat sig in i ett hörn och somnat in.

Jag tror, sade han, och något glimmade till i hans gröna ögon, något pilsnabbt och blänkande och vilset och bedjande, att det börjar regna snart.

Det säger ni, sa hon, försökte lägga in allt sitt ointresse i kommentaren. Vad ska man göra åt det då?

Jag vet inte, madame. Jag vet inte.

*

Hon läste en sliten pocketbok, vilket automatiskt gjorde henne vacker. Hon höll boken i en hand, med fingrarna mellan sidorna. Den andra handen rörde sig mellan bordet, knät och nacken, som om den var orolig för att fastna för alltid om den var stilla för länge. På bordet framför henne stod ett chokladbrunt lerfat med några enstaka smulor längsmed kanten. Möjligtvis hade även en kopp stått där nyligen, att döma av kafferingen på den smutsiga vita bordsduken. Själva ljuset i restaurangen tycktes stanna upp inför henne, som om det tvekade innan det mycket respektfullt delade sig och strömmade runt henne. Detta fick det att verka som om hon var själva ljusets källa, eller kanske ännu värre: Dess antites. Det var skrämmande och intressant och fasansfullt och rörande. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för vilket, så jag valde att låta alla dessa egenskaper passa in på henne. Självklart ville jag inte att hon skulle upptäcka mig i mitt betraktande av henne, så jag löste upp mig själv till en svagt violdoftande rök och flöt längsmed golvet fram till hennes bord och pölade mig runt hennes fötter. Där kunde jag relativt ostört beundra henne tills hon tittade ner och började undra över varför jag låg och skvalpade på golvet. När hon vände blad insåg jag det idiotiska i min förklädnad och lade mig som en liten bladlus mellan två tulpanblad i vasen på bordet istället.

*

Kaffet var urdrucket och boken låg nu med baksidan uppåt på duken. Hon hade tänt en cigarett och lagt paketet lutande som en ramp mot tändaren. Hon trummade med fingrarna mot bordskanten och såg sig om i lokalen. Jag hade tagit en servitörskropp i besittning, och han hade stretat emot. Det kändes fortfarande obekvämt; skavde. Men bara så kunde jag komma tillräckligt nära och, under förevändningen att ta upp en beställning på efterrätt, notera titeln på hennes bok. Bouche de l'été, clôture.

Önskas någon dessert?
Crème brûlé.

Hon tittade upp. Noterade min namnbricka. Jag hade själv inte tänkt på den förrän nu.

Hervé?
Ja, mademoiselle?
Ett glas Fernet också.
Självklart.

I köket skrev jag ner allt jag önskade ville svettades levde hoppades älskade ville var på en lapp och sedan vek jag lappen till en mycket vit ros. Jag placerade rosen på det lilla genomskinliga fatet bredvid det lika genomskinliga glaset med Fernet. Så gick jag ut med brickan och fann att

[texten slutar]

Och ja, tyvärr, nu är det än en gång så här att jag måste lämna er i sticket som den gemene lumpne skojare jag är. Tro mig, om jag kunde bestämma skulle jag avsluta berättelsen, jag skulle verkligen vilja det. Men kriget kallar. Ute i dimman ljuder mistlurarna. Jag måste ta på mig min svarta hatt med plommonfärgat band och tro mig, om du drog ner lakanet med de kopparfärgade fläckarna skulle du få se en alldeles skallig varelse utan några som helst tänder i munnen. I kadavrets vänstra lunga en skalbagge med rubinröda och guldfärgade vingar. Ur dess trasiga såriga mun ett svagt svagt tickande, som av sekunder som flyr sin kos och vägrar att samla sig till minuter, som inte kan annat än att vara skuggor och stoft.




Prosa (Novell) av Cronopio
Läst 758 gånger
Publicerad 2011-07-31 23:16



Bookmark and Share


    Melona
Det här var sannerligen angenämt att läsa. Sommarens hetta utanför löstes upp av den instängda dramatiken du bjude på här. Det finns ingen anledning till misströstan. Du har verkligen en unik förmåga att skriva och döda alla darlings som finns. Blev sannerligen förtjust i stycket om begravningen. Måste fundera mer för en vettig kommentar, men hey, kom igen och ge mig (oss) mer av detta! Kung på sånt här, är du!
2011-08-01
  > Nästa text
< Föregående

Cronopio