har inget hjärta kvar
bara fyra sotiga kratrar

innanför mina
spruckna revben

inga känslor
inte ens sorg eller saknad

enbart tomhet
och ett vagt minne av
att jag en gång levde

att jag någon gång i tiden
inte vinglade runt
på denna dystra vägen

att du och jag
bildade någon slags enhet

mer än våra intima stunder
i sängen

och jag minns vår kravlösa glädje
när vi låg på bb

några magiska
halvkalla vinterdar

när det skedde ett mirakel
3 ynka kilo, en halvmeter lång

hon var hälften
men ändå inte jag

vi två förenade

knappt två år innan
du våldtog min själ

decimerade mig till en procent
av vad jag var innan

på gränsen till att jag frös ihjäl

när du sparkade ut mig
och bad mig försvinna

kom knappast oväntat
ändå stod jag tomhänt

och kippade efter
den syrefattiga luften

fantiserade om hur det vore
om det vore omvänt
om inget hade hänt

när du gav mig knuffen

och jag föll ner i ravinen
där jag en gång hittats

med ingen möjlighet
att klättra upp själv
inget hjälper

här nere känns det som
om man blivit smittad

med migrän
min själ
är disträ och skälver

skapar laviner
som knappast förenklar

det finns inga uppförsbackar här nere
som, du vet, när man bara behöver
en spark i sin ändtarm

här är man cp
eller har mental tbc

och ingen möjlighet till vård
inga tabletter

bara ett par folköl
och några cigaretter

för att klara av
ännu en dag
och jag gör vad som helst
för att slippa vara jag

men inget jag gör
ger mig luft under mina vingar

är bara helt tom
och sträcker upp mina långfingrar

uppåt
rakt upp
för jag är avundsjuk på er

vill vara där uppe
jag lyssnar och ser

och ni verkar skratta
högljutt och livligt

jag har klipulver i min tvångströja
och stirrar kritiskt

på era glupska munnar
när ni korkar upp er skumpa

försöker unna
er all den där skiten
men jag struntar
i det och
bäddar ner mig i mitt vemod

blundar och låtsas
att jag aldrig deltog

i det där naiva livet
när du och jag var vi
när vi var svenssons

och jag var invalid
du blev gravid
och vår dotter blev min vitaminkick
men jag är född med panik

jag är typ manodepressiv
ganska hatisk
och pimplar gärna lite för mycket vin

så visst förstår jag
att du slängde ut mig
ur huset

jag är knäpp i huvet
men jag älskade verkligen dig
vet att allt var mitt fel i slutet

så om inte du hade puttat mig
hade jag själv tagit klivet

ut över stupet