En gång i tiden trodde jag att jag var ett undantag, om någonting hemskt skulle hända skulle jag alltid klara mig ur det, smärtfritt. Jag inbillade mig att han/hon/den/det lyssnade till mina böner jag bad så fort jag var ensam. Jag trodde att av någon anledning skulle jag aldrig bli skadad, på riktigt. Jag skäms när jag kollar tillbaka och ser på alla krigsskador livet lämnat på min ömma kropp. Ser man igenom mig skulle man kunna se hur mitt hjärta inför varje slag frågar sig "Varför fortsätter du att kämpa när du vet att du redan gett upp? Varför skulle DU vara annorlunda mot någon annan?" Jag har sagt upp all kontakt med alla som kan se igenom mig, för jag vet att de har svaren på frågorna jag inte själv kan besvara och jag vet att de i slutändan alltid har rätt. Jag vet inte vad jag försöker bevisa för mig själv, ni tror jag är något jag aldrig varit och jag försöker vara någon jag aldrig kommer bli. Jag kommer aldrig bli tillräcklig för någon/något, någonsin. Att titta men att inte se, att lyssna men inte höra, ni har er egna bubbla där ni är staplade på varandra och alltid är orolig över vem som ligger underst. Jag har alltid legat underst, i min egna bubbla där jag av den fasad ni byggt upp åt mig sparkade medan jag låg. Ni väljer att låta va, jag väljer att låta bli. "Allt jag ville var att se mig själv ifrån dina ögon och se en vackrare version av mig själv" är en replik jag saknar i mitt liv, och den dagen det finns en andra halva i den repliken, ska jag välja att

bli synlig igen