jag visste väl att tiden mig skulle lura
med den kom inga läkta sår
för i ett hål kallat jag
finns inga möjligheter kvar
att tro på

för jag finner ingen renhet
där havets bris färgat sandkorn
så oskyldigt svarta
så skyldigt vita för två

och i ett drömlandskap bygger jag
en båt av sargade löv
för jag vill segla mig vilsen
bortom världens alla rum
just så här

för allt är tyst nu,
allt är stilla
ingen vind får vingar att slå
då marken strypt sönder våra fötter

och jag vet att det är fel
då land i sikte är en hägring
av ett så kallat du
ni höll aldrig måtten
så varför ska jag