~*~

Omring'de hans Hufvud, ej mindre hans Lockar därbakom
Glansfulla uppå hans Skuldror med fjäderklädda vingar
Låg omkring i vågor; på något stort uppdrag nyttj'd
Han tycktes, eller fast i djup begrundan.
Glad var nu den orene Anden såsom nu hoppet [630]
Att finna den som kunna vägleda hans flackande flykt
Till Paradis det lyckliga säte för Människan,
Hans resas slut och vår begynnande bedrövelse.
Men först så omkastar han sig att ändra sin riktiga gestalt,
Vilken annorledes kunna försätta honom i fara eller fördröja: [635]
Och nu som en Kerub yngling han uppträder,
Ej ännu vuxen, ändock så att i hans ansikte
Ungdomen där leende Gudoml'gt, och i varje Kroppsdel
Lämplig grace utspr'd sig, så väl han finger'de;
Under en Blomsterkrans hans flygande hår [640]
I lockar uppå vardera pläd, vingar han bar
Av mången färggrann plym bestr'dd med Guld,
Hans dräkt passade för korta sträckor av fart, och han höll
Framför sina präktiga steg en Silverstav.
Han nalkades honom icke ohörd, den ljusa Ängeln, [645]
Där han nalkades, hans strålande ansikte vändes,
Förvarnad av sitt öra, och genast igenkändes
Ärke-Ängeln Uriel, en av de sjufald'ga
Vilka i Guds närvaro, närmast hans Tron
Stå redo för befallningar, och äro hans Ögon [650]


John Milton 1667

LPWJ svensk version 18/11/10

En länk för de som var med då, också (eller kanske framförallt) för de som inte var det



Förlorat Paradis: Bok I & II (J.Milton)