Tystnaden sänker sig över
mitt kaos sprängda huvud.

Med en dåsig ton
sjunger jag på en sång.

Mina trötta ögon blänker
som tindrande stjärnor.
Sakta rinner en ensam tår
ner i från min kind.

Övergiven och ensam i
en grym och hemsk värld.

Kaos har sprängt
ett och ett annat hål
i min förgrymmade hjärna.

Kaos som då bara vill få
mig att vilja försvinna.

Som ett löv i vinden
blåser jag runt
och flyger till okända platser.

Ingen aning var jag är.
Ingen aning vem jag är.

Det enda jag vet är att kärlek
är som ett minfält.
Man vet aldrig när man trampar fel
och förlorar allt man någonsin hade.