du är ständigt sen
jag har stått i trädgårdslandet, väntat
på att helljus ska ta sig nedför
den lilla slänten
stryka med breda drag över
den fjällande fasaden
krypa ihop till en boll framför
farstubron & ligga spinnande
vid mina fötter

syrsorna har väntat på skymningen
den brända jorden har tvingat dem
längst ut på sina strån
deras musik är en av exil skapad,
sorgsnare än förr men
envisare än innan

du bär hennes lukt
som vidrig parfym att älska
och en liten reva avtecknar sig
där hennes nagel plöjt fåran
till uppbrottsblom
det finns inget kvar i mig att
engagera men du trummar din
panna mot ratten så taktfast
& jag får lust att dansa