\"Hej,

Du är kallad till ett personligt möte med din handledare på Arbetsförmedlingen. Det är viktigt att du\"

Lappen på kylen var gulfläckig med margarinfett så till den grad att resten av brevet var oläsligt. Jag gillar inte lappar. Varför skickar de inte bara en påminnelse via sms några dagar innan? Papper känns så otrolig mycket nittiotal. Tänk på träden för sjutton; ett argument som jag brukar ta fram i kärva situationer, men själv knappast bryr mig om. Jag skiter väl fullständigt i skogen, men alla a4-papper man får hemskickat till sig tar bara plats och försvinner lätt.
Just den här lappen associerade jag direkt till misär; det blir ändå alltid samma grej till slut: ”Du måste vilja lite mer Emanuel, då kommer det lösa sig, jag lovar. Ryck upp dig nu, du är inte deprimerad va?”, nä, vad fan tror du. Jag spenderar dagarna med att spatsera omkring i mina egna dagdrömmar i jakt på den perfekta poplåten och på kvällarna dricker jag antingen öl på Freddy’s eller steker Euroshopper-pytt-i-panna sittandes i en brassestol i min kokvrå, med teven som enda sällskap – klart som fan jag är deprimerad.
I trappan på vägen ner från lägenheten stötte jag på Alfred. Alfred är min brevbärare. Han är bäst i landet när det kommer till brevservice, säger han själv. Jag tror han. Han är snäll i alla fall. En natt träffade jag på honom ute på stan efter ett krogbesök; vi var båda dyngraka och ändå var brev det enda samtalsämne vi kunde komma på att prata, vilket givetvis gjorde att han namedroppa ena regeln efter andra om vikt och brev. Jag fann det lite humoristisk, men samtidigt sorgligt; han har ett jobb, det må vara ett skitjobb, men han har ett jobb. Det som var, om möjligt, ännu mer sorgligt vid det tillfället var att han hade raggat på min gamle klasskompis, en jättesöt brunett vid namnet Louise, och hon hade fallit totalt för honom. Hur kan man falla pladask för en full brevbärare med fläckvis skäggväxt? Än idag förstår jag det inte, och då har jag ändå lusläst i stort sett varje Amelia-nummer de senaste två åren. Kvinnor är märkliga; ungefär som vi män. Han har en släpande skånska också, Alfred. Jag hatar skånska - speciellt släpande. Hela situationen kändes rätt kränkande – där stod jag med min bamsekorv, med extra mycket bostongurka, medan Alfred stod med pinglan Louise. Farsan skulle ha vänt sig i graven om han sett mig den kvällen. Jag är ingen charmör som han var, det är bara att erkänna det.
Idag var Alfred nykter. Jag frågade om han fortfarande hängde ihop med Louise, för annars kunde ju jag få hennes nummer insisterade jag. Han hängde tyvärr fortfarande ihop med henne. De pratade till och med löst om att flytta ihop, speciellt nu när Alfred fått en teamledartjänst på sitt jobb och lägenhetsbyte ändå var ”aktuellare än någonsin” eftersom han kände ett behov av att bo centralt och inte ute på landet som han tyckte jag gjorde.
Alfred är inte lika omtyckt längre. Han stal inte bara min tjej, nejdå, han behövde även tvunget förnedra min bostad. Jag gav honom en kram, kände att han behövde det, och sa att jag hade en buss att passa. Jävla as.

Jag fick sitta ner och vänta utanför Kerstins rum innan det blev min tur att bli avrättad. Under tiden roade jag mig med bläddra i diverse broschyrer som handlade om allt från att fixa ihop en bra CV till att få ett bra självförtroende. Det var inget som intresserade mig.
Jag försökte tjuvlyssna lite om vad som sades inne hos Kerstin. Jag hörde lite svagt något i stil med: \"Nu funkar det inte riktigt så hos oss på Arbetsförmedlingen\". Det var Kerstins röst. Hon lät lite irriterad. Hur kan hon vara det? Fatta vilket glidarjobb den där tanten har, tänkte jag medan jag blickade ut över den beiga korridoren. Mina strumpor var våta av novemberregnet. Fan vad jag hatar hösten. Ångest.
Människan därinne verkade vara besvärlig, för de hade varit min tid att gå in sedan tio minuter. Jag började bli lite irriterad, men kom ganska snabbt på att jag varken hade jobb eller fru som väntade på mig. Jag rotade i fickan för att se efter om det fanns något som var intressantare än Arbetsförmedlingens broschyrer. Jag hittade en femkrona, en gammal bussbiljett, en bläckpenna och ett kvitto från ICA. Jag tog en av broschyrerna, lade kvittot uppepå och började fundera; dagens fem bästa låtar? Nä. Dagens fem bästa lunchställen? Nä. Dagens fem bästa jobb? Yeah, right. Jag kom på att jag lovat göra en blandskiva till Josefine, så jag började skriva ner låtar jag skulle ha med.

The Rolling Stones – Gimmie Shelter
Cornelis Vreeswijk – Deirdes Samba
Diana Ross – You Can’t Hurry Love
David Bowie – Life on Mars
The Smiths - Panic

Skivan kommer att bli rätt spretig kom jag fram till efter några minuters febrilt tänkande. Men det spelade ingen större roll, kvinnan behövde verkligen kultur i sitt trista Rix Fm-liv. Josefine var föresten en av få tjejkompisar jag hade kvar i mitt liv. Anledningen till det var nog främst att vi inte hade försökt haft ihop det på mer än ett vänskapligt plan, något som jag är evigt tacksam till. Man behöver vänner med motsatt kön, det väger upp allt det grabbiga som lätt tenderar att dra över annars. Nu hade jag alltså fått i uppgift att göra en blandskiva, vilket var min absoluta favoritsysselsättning i mitt stressiga liv. Jag fortsatte att skriva ner låtar och flög ganska snabbt iväg med tankarna. Man kan lugnt säga att jag glömde bort vart jag var och vad jag egentligen väntade på, vilket gjorde att jag bokstavligen flög upp när dörren plötsligt rycktes upp och en ung tjej kom utspringandes. Hon grät, och hennes mascara var utsmetad över kinderna. Första gången, hann jag tänka innan Kerstin ropade in mig. ”Jaha, det finns väl ingen risk att du tar det lika hårt”, sa hon och vickade ner huvudet samtidigt som hon sneglade över glasögonkanten. Exakt den rörelsen, sneglande över glasögonkanten, föraktar jag. Och vad vet hon om mig? Bara för att jag varit här förut och inte springer ut med tårarna rinnandes ner för kinderna behöver det inte betyda att jag gillar att vara arbetslös. Jag är precis lika mycket misslyckad som tjejen innan. ”Nej, inte alls, jag är ju stammis här”, sa jag till Kerstin samtidigt som jag drog på mitt falskaste leende jag övat in. ”Vad fint, då kan vi gå direkt på sak”, svarade hon per automatik utan att ens titta på mig. ”Hur går det med jobbsökandet Emanuel? Du vet väl att du måste hitta ett jobb innan veckan är slut, annars får vi försöka fixa in dig på någon kurs här på Af eller så”. Vad säger människan, tänkte jag. ”Ja, självklart”, fick jag fram. ”Vad fint, du ska se att det löser sig till slut”, kvittrade hon. ”Jag ringer dig om ett par dagar så ser vi vad som ligger närmast – ett jobb eller en kurs”. ”Jaa, det blir bra”. Jag kände mig psykiskt våldtagen. Plötsligt började jag tänka i flummiga scenarion; tänk om jag skulle erbjuda Kerstin att ha sex med mig här och nu. Kanske skulle jag få pengar några månader till, eller, om jag gör bra ifrån mig, kanske rent utav ett jobb? ”Emanuel\"! ”Eh, ja”? ”Jo, jag sa att vi hörs då”. ”Javisst, vi hörs”.