när natthimlen kastar sina lakejer över djupblå valv

ber jag om nåd och något att älska till smärtgränsmitt

att finna värden som känns

nära beröra trasighet hudnaket vacker

munkmusik ljuder klockor som pinglar strupsång

Tibetkänsla  när solen letar sig in mellan det nattliga tunga

landar  dricker morgonkaffe laddar om

skjuter glädje från höften

det blir liksom bäst så