du som var min enda vän
har du glömt hur lätt
vi lämnar varandra
och tillfället vid trappan
när du sa att vi inte längre har nåt kvar
att skriva
varenda natt är densamma
du är fattig, jag är ensam
för mycket stråkar för lite
tamburin



du glömde alla ursäkter
jag minns de allihop
så vad har vi gemensamt
förutom de hörn vi delade
jag minns de åt dig
men det är inte så att du
blir mig skyldig,
har för lite heder och för mycket
till övers
för vackra förlorare som
ständigt flyter uppåt



du gömde mig någonstans
& jag håller av dig än
vi kunde prata om en nyans i skuggan
för att gömma oss i ett beat
som väckte okomplicerade tongångar
höll oss ihop, vi var perfekta
siamesiska tvillingar i hopp
om något ingen kunde sätta fingret på
men allt det där är förflutet
det blir aldrig som då
igen