Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Paradigm och beteckna förebild

ryckiga steg och otålig väntan,

jag tror jag föddes sån.

ständigt på väg

mot någonstans mellan sen och nu.

 

universums avbild

och underjordisk spegelbild.

 

jag hör sällan hemma

men varje gång du ler på riktigt

känns det som jag lånat en bit av himlen

 

tryggheten är en drog

ensamheten en vän.

ljudet av natt

ekar mellan lila sovrumsväggar

där snåriga tankar reds ut,

trasslas in och flätas samman.

 

tiden stannar, vrides ur led.

(here we go again)

vilka frågor ska ställas

och inte.

 

visa väg och vara duktig.

i alla fall stark, men sårbar

 

att vara närvarande.

att vara människa,

varken mer eller mindre

 

det som skiljer då från nu

är att jag ger mig rätten

att ge upp ibland

falla fritt

falla vackert

och jävligt opassande

 

jag har sett vårens första fjäril

och det växer en vår i mitt trassliga hår

 

så kom vackraste

(kom)

vi dansar nakna i solregnet

 

inget kan vara verkligare

än när dagen doftar frihet

och himlen faller handlöst

i mina darrande händer


Fri vers av L I V
Läst 238 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2010-11-28 11:49



Bookmark and Share
  > Nästa text
< Föregående

L I V
L I V