Karolina gammelmormor, i mitt sinne finns ett minne eller många för den delen.

Du på våran kökssoffa satt, bredvid låg min goa katt.

En stickning du ofta hade med.

Strumstickornas rytm var jämn och fin.

Ett fint och nystruket förkläde hade du alltid på dig.

Jag kunde lyssna hur länge som helst när du berättade om gamla tider.

Du var bopiga under sommaren och tog hand om korna, mjölkade och utförde många olika sysslor.

Det var så spännande att höra om hur du ställdes inför olika problem med djuren. Som du också klarade av på något vis.

Du hade långt hår, en fläta som du kunde sitta på.
Du snurrade upp den till en fin knut på huvudet.

Du hade en svart gungstol, den fick jag sitta i när jag gick över till dig.
Du blev änka i unga år, tog hand om alla dina barn själv.
Min morfar Einar hjälpte dig med försörjning fastän han hade sju egna barn.

Sista gången vi träffades.
Jag kan fortfarande känna trycket ifrån dina båda händer den gången.
Du var nästan helt blind då, men kände igen min röst.
Du hälsade till min man och våra barn.
Tårar rann stilla utför dina kinder.
Jag är så tacksam att jag fick växa upp och lära känna dig en så fin och ödmjuk människa.