Bergakvinnan ner i jordens hjärta går
hon hammrar, borrar, slår.
Om sommarn i gruvan kyla,
på vintern, i milan hör hon vargen yla.
Sin make och son hon sällan ser
sitt liv, för kung och fosterland, i kriget ger.
Dagar komma, dagar går,
men bergakvinnan samma öde får.
Föda barn, koka soppa och om möjligt lite vila,
innan hon till himlen ila.