Var hemma hos min mamma i mitt barndomshem.

Mamma ville inte vila alls när jag var där, hon ville prata.

Hon berättade om hur det var när hon växte upp, hon fick börja mjölka korna när hon var tolv år.

Min mormor var njursjuk så mamma fick även ta hand om yngre syskon.
Sammanlagt var de fjorton personer i hushållet med gammelmormor
och hennes barn.

Hon var så trött ibland vid kvällsmjölkningen att hon bad till gud.
Hon var så rädd att inte orka be "Gud som haver" och be för sin mamma.

På den tiden sa man aldrig emot en vuxen, utan gjorde som man blev tillsagd.
Hon fick bära vatten från sjön en lång väg att gå.

Hon hade ingen riktig docka utan en som var gjord av ett vedträ.
Hon skjutsade den på sparken och var glad ändå.

Hon minns de såpskurade golven och de rena hemvävda trasmattorna som
de la på till jul. Det var inte tal om julklappar men man hade slaktat grisen
så lite extra med mat fanns. Bordet räckte inte till så de åt i omgångar.

Mamma är den mest älskvärda person som jag känner, pappa och hon älskade varandra.
De visade oss barn det dagligen genom pussar och kramar.
Vilket har gjort att jag inte är rädd för att visa mina känslor.

Nu har åren gått och mamma är åttiosju år, tyvärr har hennes diabetes tagit
mycket av hennes syn.
På kvällen när jag lagt mig att sova i mitt gammla flickrum kom tårarna.
Fler minnen från min uppväxt som var kärleksfull och ljus komm upp i tanken.

Första kyssen, första kärleken och min flickkompisar en hel drös.
Vi var ofta hemma hos mig de trivdes där.
Nu är vi spridda över hela landet.

Kände en tant som alltid sa"Det är livets gång det" så sant så.