Jag vandrar mot ett smycke stort som vattenkrus, en silvernatt.

Det kommer mot mig nu. Har slipats in i sänkta sprickor.

Tvekan står som tall i storlek, lika hög men stannad.

Det går att stega upp en tid, se om och vilja pryda.

Det går att vinka in sig själv i gränden jag vill stanna.

Och blomman där i vinkeln undrar inte var jag varit.

Utan vad jag önskar.