Dina lysande fönster
i mörk vinternatt
förtrollar och binder
en särskildhet
all tillhörighet böjer sig för.

Ett varmt tillmöte
bakom oundvikligt kaos
på andra sidan.

Kärleken är som doften
av Janssons frestelse
efter midnatt,
som katt vid fötter,
hund som skuttar i den djupa snön.

Sårad organist trampar druvor,
förtränger fallande sand.
Sådan är natten att den alltid faller
med möjligheter skymtande
i ständigt brus, i ljuset Jag är.

Fönster i sagoläge lyser,
talar om jordisk uppfyllelse,
överskrider vedertagna begrepp,
griper tag i själva uppfattningen,
ett ljus som inte är utmätt,
som inte lämnar dig.