Min vackra Morfar.

Första natten ringer jag och beställer sömnen,
andra försöker jag nog inte ens.

Inga ord finns kvar de har torkat in,
ligger som frystorkade minnen i halsen där de skaver och skapar längtan efter strepsils.

Som en tidig morgon vid den vinkladevägen 44 i det blå rummet,
nedbäddad bakom en varm trygg rygg som matar mig från grönaktig plåtask med lindring.
Tidiga dofter där då musiken startar från andra sidan,
lågmält men fullt hörbart.

Njutningsfulla minutrar som vi delade i tystnad morfar och jag.
Sommarsuckar då Putte Wickman musiksatte gryningen och gav sina toner till oss.
Bomull len som doftade skälderoskuld in i minsta fiber värmde spralliga barnsben,
och får sentimentalt öga att tåras en ensam fredagskväll,
där hösten kyler och tomrummet det fyller jag dåligt ut.

Minnena spelar några akter innan ögonen inte klarar hålla emot,
hoppar som en katt mellan årtal ett privelegium tankarna har.
Vid ett köks bord med åldriga händer och utmätt tid är det samma förtvivlan som känns.
-Anna,livet har jag levt,
sa du.
-Men jag kommer ju att sakna dig,
sa jag.
- Jag skiljs ju från er med och kommer att förlora er med.

Hmmmm,,,
Tänkte inte på det,,, min kloka morfar.

Två par ögon som delat liv,
förstod men ville inte förstå.

Saknar dig morfar mer än jag hade ord till då.