Inte vet vi vad flickan visste om astrologi eller om astronomi heller för den delen, men vi fick ändå en egendomlig känsla av att hon närmast själv hade valt den tid, då hon skulle ta till vingarna, lämna oss och dra mot himmelen, ut mot sin rymd.

I oktober stod inte planeterna så väl. Men från början av november gjorde de det. Jupiter syntes då tydlig i söder, när skymning blivit natt och på morgonen i tidig gryning glimmade redan Venus på samma bäringsplats.
Det fanns alltså celesta fenomen att beskåda för människorna på ömse sidor om natt vid den tiden.

"Nu är det dags!" så tänkte hon kanske där djupt i sin finurliga lilla barnahjärna.
"Nu är det dags! så kan de se vart jag farit!"
"Men" - kan hon ha tänkt också så - "morfar skulle fara han på poesiuppdrag till Stockholm. Han måste få komma iväg först, han. Innan jag bestämmer mig".

Så kom det sig då att morfar i Sätra, liggande hos en vän på en golvmadrass just före scendebuten, fick beskedet om att flickan gett sig iväg på sin vingburna avskedsseglats.