Ack käresta
snart är mörkret här
Det stora, oundvikliga mörkret
Vi måste med all vår styrka och ömhet
beskydda olyckans son
så att han skall upplysa vår vardag än.

Vi måste få honom att återvända
till det som vi kallar gemenskap
få honom att missa tåget som lockar
med ljudet av ljuv melankoli
Men ingen skriver eller ringer
ingen säger det lilla ordet "du"
som skall återföra han till sitt honom

Kläd er inte i ansikten strålande av uppmuntran
så att han får skämmas
av er genomskådliga uppvisning
Men klä er heller inte med ansikten av sorg
som han kanske inte orkar övervinna
med ett leende av bamhärtighet

Ack käresta
jag är rädd
Rädd att hans utmanande lek med ensamheten
har gått och blivit allvar
Och att vår styrka och ömhet inte räcker
Att inget "du" i hela världen
kommer att återge han till sitt förlorade jag.



Jag är rädd
rädd för att mitt "du" kanske inte hörs.