fula trynen
tittar fram
igen

hittar fram
ur djupa hålor
grinar elakt

skrattar hånfullt
åt mitt blyga hopp

viskar förgiftade ord
rakt in i själen

lägger svarta slöjor
över blicken

allt
vittrar sönder
fräts upp

kvar blir ett svart hål av
ren ångest