12:34. Favorit i repris stod det. Men ingen hade läst den förut. Som om man LÄSTE serier. Som om det var böcker. Jag stirrade mig igenom dom: rutorna. den ena efter den andra. Bara Chocks farbror Slemmy kunde hejda mig ibland. Kanske innan Pojken Med Guldhuvudet? Som bara tog en näve guld ur kraniet. En dag var det plötsligt hjärnan i näven och killen dog. Dog som jag själv skulle dö varenda natt. Av skräckjuck.

17:07 skrev jag för en minut sedan. Då hade begravningsklockorna just klämtat färdigt. Oj jag har varit på alldeles för många såna. Unga kraschade människors sista hälsning: Tjena som en vingklippt kråka från höghuset. Tjena som en tankesprutad hjärna över tapeten. Tjena som en farmakologisk våt dröm genom belladonnamörkret. Tjena som nytvättade kläder på tork i källaren i sömnen. Tjena med dammsugen kolmonoxid i bronkialträdets bubblor. Tjena för faan!

20:44. Kanske förtjänar människor varandra? Kanske förtjänade Mike Oldfield ingenting annat än Anita Hegerland? Kanske var Tubular Bells i själva verket ingenting annat än Mitt Sommarlov med Anita Hegerland? Fast pompösare och helt utan människokärlek? Kanske var Moonlight Shadow den ultimata hämnden? Som en dysfunktionellt delad Tarragona i ett Opelbaksäte. Jag hoppas att du skäms Mike Oldfield. Du också Anita Hegerland där du sitter på din rosa lilla blomma som du fått av Ulf Lundell. På ditt rosa anus och jämrar dig mot tuppen som gal. Mot vinden som vänder.