Mot ett bottenlöst liv hoppar jag mot ödet, med svärdet vid min sida. Ruiner av urblekta gamla städer, för längesedan bortglömda, ligger bredvid mina fötter, ruttnar bort ännu mer. Mitt svärd gör ingen nytta här, men jag håller det ändå, hårt hårt i handen, för att inte tappa kontrollen, för att inte tappa allt jag har, allt jag är. Jag höll inte alltid i ett svärd. En gång var jag som alla andra. En gång trodde jag på fred, på lugn, på sagoböckernas lyckliga slut. På att prinsen hittar sin prinsessa och allt slutar vackert och fint, med blommor och ballonger och serpentiner och allt som det innebär.
Men jag växte upp. Jag släppte min sagobok jag höll så ömt i min famn och greppade svärdet, greppade cynism och slängde allt som var naivt åt sidan. Av den söta flickan med lockigt hår, lite brunt i luggen, resten blont, lite skavt i kanterna och lite, bara lite, vintermörkt.
Men den tiden är för länge sedan förbi, jag fick lära mig att alla svek, och visar du dina svagheter kommer du inte överleva. Så jag plockade upp ett svärd, det första och bästa jag såg, och försvarade mig mot de som ville ont, ville såra skada bränna förstöra.
Mitt svärd, mitt skydd, mitt nya jag är starkare än flickan som trodde på sagorna, men på sina sätt exakt lika svag. Det syns bara inte lika tydligt, och det är vad som räknas, det är vad som alltid kommer att räknas. Det som inte syns, finns inte, det som en gång var, är alltid förlorat. Vi kan inte göra något ogjort, vi kan bara blicka framåt, med svärdet i handen tar vi över städer, värjar oss mot ondskan och slåss vidare, tills vi har blivit lika cyniska och hatiska som de som brände oss, tills vi har förstört lika många städer, tills vi har blivit precis lika cyniska och bittra, precis som alla andra.