Kom in bara. Jag ska stänga dörren. Så ja. Ja så här har jag det. Du behöver inte ta av dig skorna. Det är ju så torr väderlek. Men jag tar av mig. Jag ska ju stanna. Här. Det är inte så mycket. Hallen här. Rummet. Kokvrån. Toaletten. Hatthyllan. Hyran är ingenting. Ingenting. Du kan ju ha jackan på dig om du vill. Du ska ju gå sedan. Hem. Vill du ha något? Jag har kaffe. Fast bara sånt där som man rör ut i det heta vattnet. Sån är jag. Jaså inte? Jag kan nog slänga ihop en macka om du vill. Jag tror att jag kan det. Skivbar leverpastej. Jag unnar mig det. Om du vill så unnar jag dig det.

Nähä.

Ja här inne har jag samma möbler som när jag flyttade in. Det är ofattbart länge sedan. På den tiden som är nostalgisk nu. Varför ska man hålla på och byta? Jag menar möbler och allt annat också. Det blir ju bara dyrt. Och så blir det ju lite oroligt med nytt. Innan man vänjer sig igen. Det mesta som är nytt är lite oroligt tycker jag. Varför vet jag inte direkt. Men det är väl inget fel på den här soffan till exempel? Fast den kanske är lite för gräll för nutiden. Fast den ser ut att vara manchester.

Slå dig ner vet jag.

Nehej. Okej.

Och här har jag telefonen. Jag vet inte varför jag håller på med fast telefoni. Jag har ju mobilen. Jag säger jag har ju mobilen. Men det känns ändå skönt att ha en riktig telefon. En verklig telefon. Jag ringer inte så ofta. Inte så mycket. Speciellt inte nu när mina föräldrar är döda. Pappa dog sist. För tre år sedan. Det var lungorna sa dom. Men dom sa aldrig vad i lungorna. Men det spelar ju ingen roll egentligen. Dom har fått komma hem. Dom är hos Jesus nu. Jag tänker så. Jag har inte hunnit förlora min barnatro. Dom bodde i Oxelösund. I Södermanland. Jag säger inte Sörmland. Man behöver ju inte göra något som är fattigt ännu fattigare. Jag är ju uppväxt i Oxelösund. I Södermanland. I Oxelösund finns världens kanske modernaste kyrka. Alltid liksom lite in i framtiden.

Framtiden. Då vi färdas med raketskor. Va? Tror du det?

Äh jag bara skämtar.

Förstod du det? Skämtet?

Ja jag flyttade hit när jag var tjugosex. Eller tjugotre förresten. Varför jag flyttade minns jag inte. Inte just nu. Det var något med jobbet. Jag håller ju på med kartongerna. Jag flyttar på dom. Kartongerna. Men det vet du ju. Vad dum jag är. Vilken idiot. Va? Jubelidiot. Tycker du inte det? Att jag pratar som en idiot? Bra. Skönt. Jag bara babblar på när jag väl får någon att lyssna. Om självklarheter.

Telefonen ja. Mysko, va? Den kallas kobra av folket men heter Ericofon. Det tror jag knappt att ingen vet. Visste du det? Fast den är gammal så har jag den liksom på skoj. Jag tycker att vi ska göra vad vi kan för att göra livet lite glatt. Lite gladare. Lite mindre svårt om man hellre vill det. Har du som är så ung sett en sån förut? Nej det ante mig. Ante? Säger man så? Ante mig? Det känns liksom fel.

Jag ringer till Sluta-röka-linjen ibland. Jag säger att jag röker sextio cigaretter om dan. Istället för mina verkliga åtta. Det känns som att det är lite löjligt att ringa om åtta cigaretter. I synnerhet som jag inte alls tänker sluta röka. Eller vill och vill. Jag har inget behov av att sluta. Det grämer mig inte att röka. Åtta. Sextio vore ju sjukt. Då skulle jag inte kunna sluta direkt, tror jag. Det känns som att jag verkligen blir tagen på allvar när jag säger sextio. Men jag mår ju bra. Skapligt. Inuti kroppen. Jag ringer till dom ändå. Vad ska man göra? Sån är jag.

En gång ringde jag till Bris. Jag berättade anonymt om ett barn som var utsatt för övergrepp. Ja jag hittade på alltihop. Jag hittade på en problemfamilj. En riktigt saftig grej. Det liksom bara sköljde ur mig. Namn. Adress. Allting. Jag vet inte var jag fick allt ifrån. Jag hade ingenting att göra. Det var faktiskt ett ganska svettigt samtal. Briskvinnan sa att hon skulle agera. Dra i sina tåtar sa hon. Hon visste exakt hur hon skulle göra. Det kändes skönt. Det gjorde mig lite lugn.

Jag hoppas att det inte bor någon som heter så där jag uppgav.

Här står min el-bas. Det visste du inte va? Att jag spelar? Jo jag brukar lira loss ibland. Självlärd. Det blir mest på fredagar. När jag kommer hem från jobbet. När det ska bli helg. Då sätter jag på mig lurarna och sätter på en bra låt och så lirar jag loss på den. I fredags drog jag Woman From Tokyo med Deep Purple. Det är en riktig höjdare! Jaså det har du inte? Nej du hör väl på lite nyare musik? Ung musik. Ganska ung. Du är ju nästan tjugo år yngre. Bachman Turner Overdrive då? You Aint Seen Nothing Yet? Han sjunger så på grund av knark. Att det kan vara så. För dom som håller på alltså. Jaså har du inte? Nej nej. Jaja.

Men vad säger du om det här då: jag kallar basen för Marie! Ja den heter så. Vad tycker du om det? Verkar det helknäppt? Jag vet inte riktigt varför men jag vill ha det så. Det kan komma från Marie i högstadiet. Marie Neger. Hon kallades så för att hon hade liksom lite tjocka läppar. Men hon var vacker. Jag smällde nästan av varenda gång jag såg henne. Inuti mig. Marie Neger. Hon var tyst på något sätt. På ett lite så där tufft sätt. Hon hade alltid såna där plattare, genomskinliga tändare. Dom som inte var Bic. Hon kunde avvika med det. Som ingenting. Det är nog hon som gett sitt namn åt basen. Jag vet inte. Jag gillar att ha ett kvinnonamn här hos mig.

Vi hade tre Marie i klassen.

Men dom andra två var inte i Marie Negers närhet.

Nej jag kommer knappt ens ihåg dom.

Jo, det gör jag: Marie Hagel och Marie Widlund. Marie Neger hette Johansson egentligen.

Det var ingen i klassen då som blev direkt mobbad. Det tycker jag är lite fint att tänka på. Utom Krasse kanske. Fast Krasse hade så äcklig mun så han fick nog skylla sig själv. Tänderna var liksom sönder, som kalaspuffar. Sju hål varenda år.

Fast Krasse blev nog mera hånad än mobbad.

Krasse och jag ritade ihop ibland. I någon sorts hemlighet. Han sa aldrig så mycket. Ville väl inte visa munnen. Men det var bara skönt att inte prata ihop.

Men du ser att jag sköter allt. Här blir det aldrig skitigt. Fast inte direkt blankt heller. Jag inbillar mig att det är normalt. Jag röker aldrig hemma. Bara på jobbet. Och på vägen till och ifrån. Det är sant! Sån är jag! Jag blir liksom aldrig röksugen hemma. Vad nu det kan bero på. Va? Vad kan sånt bero på? Det skulle jag faktiskt kunna fråga Sluta-röka-linjen om. Håller du inte med? Dom vet ju allting om rökning. Allting. Och om ickerökning.

Ja ja. Hem till ditt. Det skulle vara kul att se hur du har det nån gång. Hur du bor. Hur ni har det. Trivseln omkring er.

Vi får väl se framöver. Hur det blir. Det var kul att du ville titta in. Väldigt. Och se hur jag har det. Hemma.

Med andra ögonpar,

Sa flickan.