07:53. Jag drömde att jag vaknade. Sorgfri och ren som ett kolikbarn. Någon vände upp och ner på mig som en 60talsversion av Heimlich manouver och ut trillade en Salta kattenpastill ur vrång strupe. Tyvärr kunde dom vuxna säga för det var ju en dröm. Eller? Jag har ännu inte vaknat brothers & sisters och jag sitter här nu. I stanken av min egen kärlek och längtar upp till vakenhetsytan. En inverterad fallskärmshoppare upp upp upp.

22:24. Sorg. Är jag verkligen kapabel? Jag känner mig bara. Ja vadå? Lurad? Sviken? Jag tassar omkring den snuskiga gallgröna smärtan. Den är snudd på längst in sedan tusen år och jag har alltid hatat den. Sorg? Ja jag vinglar omkring här i det levande livet och väntar väntar väntar på nästa telefonsignal: "Vad gör du?" var din standardinledning. "Hur är det?" var min. Det betydde samma.

23:27. Du har en särskild behörighet: En saknad som är snudd på behaglig. Jag vet att vi rör vid varandra i sömnens rörelser. Trots tjugo mils mellanrum . Men det är en annan saknad som också klöser: Den totalt solitära. Han kommer aldrig mer tillbaka. Aldrig. Hur jag än gör. Var jag än går. Vart jag mig i världen vänder: Aldrig. Just nu är jag fullkomligt tom inför Dig Herre.