Du somnar direkt, och snarkar.
Du snarkar BARA när jag inte kan sova,
som ett hån mot mig som måste vara vaken själv.

Jag håller för din näsa för att se vad som händer,
du tystnar. Öppnar inte munnen.
Jag släpper näsan efter en stund
när jag blir rädd att du ska bli hjärndöd
(För vad vore jag utan dig?
Mig antagligen, bara, men jag skulle inte vara hela mig).
Då fortsätter du din utandning som jag stoppade,
som om inget hänt.

Jag börjar skratta, du är så söt.
Du vaknar och tittar på mig förvånat
och nyvaket med lockigt rufsigt hår.
Och jag dör av kärlek. Du är så vacker.
Du är så fantastisk och jag Älskar Dig.
Jag önskar att jag inte hade så svårt att komma nära,
släppa efter och älska.
Jag vill säga det till dig, hur vacker du är men
orden fastnar någonstans inne i kroppen.