Frosten ligger som ett
fantasilakan över träräcket.
Senkvällshimlen försöker få
den stjärnklar utan
att anstränga sig för mycket.

Och det enda ljuset förutom
gatlyktornas sterila är en
glöd med tillhörande utandning.
Rökslöjan flyter ut i atmosfären.
Disträ blick följer den tills den
blir tvungen att splittras och
försvinna ut i tomma intet.

Vart tog den vägen egentligen?

Vänskapligt pianoplink från
andra sidan dörren med ett
fel här och där gör det
gemytligt att stå på utsidan
och känna värmen inifrån ändå.