Hon framhöll distinktionen

 mellan smakomdöme

 och saklig kritik.

Hon var negativt inställd till

smakomdömet i litteraturkritik

 och menade att det ej är något lyckat

 varken för läsaren eller författaren:

" en litteraturkritiker gör mindre nytta som smakdomare än som översiktsspecialist och förklarare. [...]En saklig kritik kan bemötas och ge upphov till diskussion medan ett smakomdöme bara kan mötas med ett annat."

Boye, Karin [1932] 1992. Om litteraturkritik. Det hungriga ögat: journalistik 1930 -1936:  recensioner och essäer, s. 23 ff.

Så sade hon också något annat intressant tyckte jag:

"Dikten överlämnar ingen saklig stafett i läsarens händer. Han utsätter honom för den påverkan, som strömmar från djupare liggande affektiva lager av personligheten. Där, först där är diktens egentliga riktning att söka – om man så vill: tendens […] Först där tanken organiskt vuxit fram ur individens samlade upplevelse, blir dikten det stänk av liv och den droppe människa, som ger mottagaren kontakt med en ny verklighet."

Boye, Karin 1936. ”Tendens och verkan”. I Dikten, diktaren och samhället

 Det här var ju lite i samklang med Hjalmar Söderbergs ord:

”Det är ett misstag att tro, att en diktning

spirar upp ur en åskådning. Liksom trädet och rankan skjuta ur samma jord, så är

åskådningen och dikten tätt sammanslingrade ur samma jordmån: temperamentet,

påverkat av erfarenheten."

Söderberg, Hjalmar 1921.

Vers och Varia , s. 220.