Det är en vacker saga
men ingenting mer,
när förödelsen är större än vad som går att se
man tittar bort från
ögon som lågar av skam
för där hittar man vägen till himlens hamn.

Det är ett skydd mot omvärlden
att gömma sig i aska
och smeta på
tills man är exakt lika grå
som smutsen man ligger på.

När alla ljud är dova i öronen
och man blöder ur ögonen
Då känns himlen lite närmre ändå
man hittar den gömd i smärtans mörka vrår.

För de i brinnande kläder
gjorda av svala lågor,
är närmare än vad någon kan förstå,
närmare slutet
där himlen knackar på.