Jag trodde jag skulle orka,
orka vara normal.
Precis som alla andra,
dricka en kopp kaffe om dan.
Vakna och gå upp varje morgon,
springa iväg till jobbet,
i rusningstrafikens hastighet,
ta en macka till lunch,
i kafeterians unkna sken,
jobba vidare,
och komma hem till en tom lägenhet.

Jag trodde jag kunde vara som alla andra,
gå och lägga mig varje kväll,
nöjd med dagens åtaganden
som att:
städa
laga mat
natta barnen
och äta normalt.

Jag trodde jag kunde hålla mig ifrån
ett onormalt beteende,
men sanningen är
att Svensson-livet
klarar ingen av i längden,
och definitivt inte jag.

Då tror jag att jag föredrar,
att vara onormal.