Nittonhundrasjuttiotvå.
Fröken Gunnel Svensson står med armarna i kors vid fönstret. Rutan är prickig av små regnstänk som glimmar av ljuset från den dunkla staden.
Det är redan mörkt.
Ingen älskar november.
I hennes glasögon speglas trafikens ljus.
Barnen har klassfest. Elvaåringskropparna rör sig till popmusik. Den ovala lilla guldklockan är sval mot handledens insida. Hon ser på visarna allt oftare nu, suckar kort efter varje titt.
De sura kajorna hukar i de spretiga trädkronorna.
Hon ser igenom dom, ser på det nya stadsbiblioteket.
Om jag bara kunde få för mig att gå dit någon gång, tänker hon.
Om jag bara kunde få längta efter Jesus igen.