Pojken ligger på fören och solar med syrran. Allting är så lätt. De delar en påse ostbågar. Han är inte lycklig.
Men lite lyckligare är han allt.
Alla sju är med i båten.
Bara farmor ser orolig ut, men hon hatar ju vatten.
Vatten och sol och pappa, det vet vi nu.
Pojken har lovat att dyka i utan att doppa sig när de kommer fram.
Då regnar det och blåser: våta klippor, iskall orolig sjö.
Hans bröstvårtor har stelnat av iskall sorg och alla de andra står som ett lamt klippt svart karbonpapper.
Vittnena.
”Man måste måste måste alltid! Hålla det man lovar!” vrålar pappa.
Alltid, har han en sån dag.


(läs min facebook oxå! http://www.facebook.com/profile.php?id=1462849687)


Som en hårig liten figur som har blått hår och röd näsa.
Fast tvärtom eller nåt annat, tänker pojken.
Med blått huvud och rött liksom strävt hår.
Och den är ju stor som ett fisk och hård och ingenstans finns eske teske, som Plupps vän, den blanka hermelinen.
Han vill att pojken ska dra i den, att han får det, att han inte behöver vara försiktig alls.
Det kan jag väl göra, tänker pojken. Dra i den men det finns ett svart kallt hål på ryggen.
En tecknat svart hålrum som en näve häxpipor ska bränna igenom.
Efter ett hoppsanspring som flickor över evigheten.