1934, Häradshammar, Vikbolandet



Lärkorna kvirrar högt över grusvägen över ditt huvud och om du anstränger ögonen mot solens bländande klot och skuggar dess ljus med handen kan du ana de små fåglarnas virrande kroppar mot den kärleksfulla blå himlen. Ur tusentals näbbar strömmar fåglarnas kvitter som utdragna refränger över världen och puffar dig varligt framåt vägen.
Dom väntar dig.
Ännu ovetande.
Grusremsan slingrar sig mellan skogsdungar och öppna fält. Det ettusenniohundratrettiotvå metersteg långa vägen till affären har du bokfört i huvudet hundratals gånger. Det är ett avstånd som skiftar, beroende på inner eller ytterkurva men idag tar du innern för du ska handla tobak till pappa och du får det som blir över till karameller vilket lär bli en tioöring. Gruset slirar under dina sandalsulor där du rör dig framåt mellan sladdgrus och dikesren. Hundlokorna reser sig majestätiskt men torra och rasslande vid dikesrenen intill alla glada blommor och det färska, köttiga låggräset. Men idag känns inga vindar utan ljuset och hettan har dragit det längsta strået och pappa mätte upp tjugofyra grader precis innan du gick fast klockan bara var nio och termometern låg i solskugga. Ditt huvud svettas mot skärmmössans insida och det växer ut små, små droppar ned vid dina öron men det märker du inte. Du tänker på att alla vägar faktiskt bär till Rom men att de lika gärna bär till Häradshammar, ditt hem på det obegripligt väldiga jordklotet. Du tänker på världens alla vägar och vilken längd alla dessa vägar skulle få tillsammans, från stora riksvägar till oräkneliga småvägar som denna över hela planeten. Om de lades samman bär de kanske till Saturnus, den sjätte planeten eller bara rakt ut mot okända mål i universums gränser. Du känner hur det suger till i magen och du släpper denna väldiga tanke. Dit ur räcker knappast dina krafter. Din vänstra hand slår till mot byxbenet och därför måste du nudda det andra av kortbyxornas ben med högerhanden, för det måste vara lika, alltid jämvikt. Och nuddar du metall måste du nudda igen sju gånger med nuddhanden och åtta med den andra så det blir åtta nudd med varje hand för maximal balans. Det är så du upprätthåller världens ordning och ser till att inget fruktansvärt behöver hända människorna. De anar inte din makt, din kontroll. De går omkring på jorden och arbetar eller sjunger eller gråter eller vad dom nu gör och tror att sakernas tillstånd sköter sig självt. Att världen består som den gör utan insatser frånvår sida. Men det är du som sköter balansen. Det är du som uppbär plikten på dina spensliga axlar. Du sparkar en sten i diket och den klafsar i den tjocka, gröna gyttjan på dikesbotten. Du stannar upp och ser den gråvita stenen sticka upp en bit innan den släpper taget och sjunker, omsluts av den heta sörjan. Du tänker att det är kvicksand och provar med ett par mindre stenar som genomgår samma ohyggliga död. Dina ögon söker efter en bra pinne att peta med när du plötsligt minns ditt uppdrag. Benen sätter fart och de lyfter dig fram för att återerövra den förlorade tiden. Då kommer siffrorna till dig, dina lugnande siffror: tio år gammal, en och fyrtiotvå lång, trettisex i skonummer, tjugosex barn i skolan, tvåhundrafyra ben i kroppen, familj om fyra personer i ett hus med tre rum på sjuttiotre kvadratmeter på en tomt om niohundrasextifem kvadratmeter, om man räknar grässträngen bortom diket… Du närmar dig Kindtorps gård och ser på avstånd en man i blåkläder stå intill vägen och arbeta med något. Du anar att det är Kindtorparen själv och då gör det inte så mycket för du vet att han är glad och snäll. Men ändå… hans gestalt närmar sig dig men det är du som rör dig. Kindtorparen slår hål i grästuvorna innanför diket med ett spett och du gissar att han lagar gärdsgården. Han är en stor karl med väldiga nävar och han skulle kunna strypa dig med en hand om han ville, men han är snäll. Han är snäll, det vet du. Bonden kastar en blick åt ditt håll och lyfter på mösskärmen. Reser sig rak i ryggen. Ansiktet är svettigt och han ler vänligt emot dig.
”God dag,” säger du och lyfter av kepsen. Du fortsätter att gå och sätter tillbaka mössan på det blöta håret.
”Hej du,” svarar han med flämtig, tjock röst. ”Vart är du på väg då?”
Du stannar till för du känner att han vill prata lite. Han ser nog en chans att få sig en paus. Snabbt nuddar du kepsskärmen två gånger med vänster hand. Det drar och stramar i halsen.
”Jag ska till Johansson & Sehlstedts och köpa tobak åt pappa.”
Den jättelika bonden drar av sig mössan och fiskar upp en stor näsduk ur bröstfickan. Han torkar av sitt blanka anlete och sin kala skalle. Ansiktshuden mattas något men leendet sitter där det sitter.
”Jaså du.” Kindtorparn knölar ner näsduken i fickan och betraktar dig med ena ögat stängt emot solen. ”Och vems pojke är du då? Ja, jag känner ju igen dig.”
”Petterssons… stationsmästarens.”
Du känner tiden skölja genom världens alla klockor. Tiden flyr och ögonen känns stela i ditt huvud men du är ändå inte rädd, inte riktigt.
”Ja just det, Hugos pojke är det ju. Det var länge sedan jag såg dig.” Hans tänder är långa som kritor men långt ifrån lika vita. De är gula med bruna, avlånga strängar. Snuset kletar vid mungiporna. ”Vad var det du hette nu igen? Lennart är det, va?”
”Gunnar.”
En dag ska alla veta härskarens namn. Hans namn ska icke vara fördolt för människorna.
”Ja, Gunnar var det ja. Du har ju blivit stora karln sen jag såg dig. Jag och moster Alma var hemma på kaffe för ett par år sedan.” Hans leende mildras en aning men kvarstannar till hälften. ”Men det kommer väl inte du ihåg?”
”Nej, det gör jag inte.” Du tänker att du inte kan hålla reda på alla som kommer hem på kaffe. I synnerhet inte bonnkaniner och svagsinta mostrar som sörplar kaffet på fat och säger tackar – tackar hela tiden. Du ångrar direkt vad du tänkt för det känns som du nästan har sagt det högt. Kindtorparns glada uppsyn gör dig ändå säker på att du inget sagt. Du kommer mycket väl ihåg när dom var på söndagskaffe. ”Jag ska nog fortsätta nu. Adjö.”
Du vrider tre fjärdedelar av kroppen mot affärens riktning.
”Jaså det ska du,” säger han oväntat snabbt. Han kastar upp hakan en bit emot näsan och utslungar ett plötsligt skratt. ”Ja gå du Gunnar och hälsa till pappa. Han är nog röksugen nu.”
Det sista sägs med försvinnande röst för du har redan börjat gå och du hör honom börja stöta och rota med spettet. Han skrattar till igen. Din hastighet ökar och det är själva livets hastighet som strömmar ur dina spinkiga ben. Det dammar om fötterna när du ökar uppför backen. Vid backkrönet växlar du upp benen för nedförsbacke och sandalsulorna sladdar i kantgruset. Du känner att du börjar bli ordentligt svettig under skjortan och du erfar också dropparna vid öronen. Luften viner av svalor. De flyger lågt, nästan runt ditt huvud med sina gälla små skrik. Du har bråttom för det är tänkt att du ska hinna på en halvtimme och du tar sista långa backkurvan i innerspår för att spara tid. Du susar fram som en vind, som Clas Thunberg på nyspolad is. I luftdraget efter böjer sig skogen och darrar i baksuget. Vägdammet ryker runt skorna och långa fåror dras i gruset av dina fartgiriga fötter. I luftsvallet efter din mirakulösa framfart rycker i löv och barr och tusentals människor hurrar åt ditt ensamma majestät när du rätar upp vägen till den sista femhundrameters raksträckan mot affären. Plötsligt hör du en kvist knäckas i skogsbrynet vid vägens högra sida. Publiken förångas och hyllningsvrålen plånas långsamt ut. Du saktar ned farten och medan dammet hinner ifatt dig sneglar du in mellan grenarna. Ingenting särskilt syns men du ökar farten och springer nästan. Du känner magen dra ihop sig och fingertopparna sticka som av lågvoltström. Munnen öppnas och flämtar och tungan känns torr som om den slickat på ett lakan. Nu hör du ljudet av fötter mot frasande gräs, en gren till knäcks och nu kan du ana gestalter av människor mellan trädstammarna. Figurerna lösgör sig ur lövdunklet och rör sig mot diket, en framför dig och en bakom. De tar sig över diket i tigersprång och slirar i väggruset innan de stillas. När dammet lägger sig ser du med ögon våta av svett hur figuren framför dig är Olle Matsson. Den där jävla Olle Matsson. Han spänner ut sina smala läppar i ett apgrin medan han föser sin gulblonda lugg åt sidan. Olle är två år äldre än du och roar sig alltid med att hitta på jävelskap, framför allt mot dig. Bakom dig står Stigga Bergsten, Olles ständiga hantlangare. Du hör honom smattra fram sitt hårda skratt men du anar honom bara medan du koncentrerar dig på Olle.
”Jaså du, pissgunnar, du är ute och knallar i sommarvärmen. Vart är du på väg då... pissgunnar?” Olle trycker in knytnävarna i höfterna. Han höjer hakan och blicken fylls av jublande, nattsvart förakt. ”Svara då, din lilla jävel!”
”Jag ska till affärn åt pappa,” svarar du med blek röst. ”Jag ska vara hemma om en kvart.”
Du känner luftstrupen strama runt den sparsamma luft som fyller den. Ögonen tycks svälla och vilja ramla ur sina hålor.
”Här ska ingen jävel förbi, ingen liten pissgunnar i alla fall.” Olle lyfter högra handen och håller fram flatan mot dig. ”Ge hit pengarna!”
”Men det är pappas pengar,” piper du och anar vart åt det barkar.
Han tar ett kliv mot dig och gör tecken åt Stigga bakom dig. Som en järnvägsbom slår Stiggas arm ner mot dina axlar och han kramar din redan hårt spända hals. Stiggas varma andetag immar din nacke och din mössa faller till marken med en mjuk duns. Olle trär ner handen i din vänstra ficka men hittar inget. Sex sulor kanar i det rykande gruset medan han pressar ner handen i den andra fickan. Snabbt drar han upp den med tvåkronan mellan pek- och långfingret.
”Titta här då! Pissgunnar är rik… eller var rik kanske jag ska säga.”
Han skrattar till, hårt och upphetsat.
”Får jag gå nu?”
Din röst är liten som en näbbmus, din rädsla stor som Eiffeltornet.
”Nej du, pissgunnar…Än har vi inte lekt färdigt med dig.”
Stigga har låst ditt huvud i ett järngrepp under armen och han släpar dig över diket till det knähöga gräset på andra sidan. Olle går före in i skogen och Stigga och du följer efter, sammanslingrade som siamesiska tvillingar i en grotesk enhet. Du kippar efter luft men får bara i dig tillräkligt för att inte storkna. Fötterna fastnar och snubblar mot grenar, tuvor och sten medan du slits allt längre in i skogen.
”Vi tar honom till ladan.”
Olles skor och nakna vader skymtar framför dig där han hastar i klar ledning genom de hängande granruskorna. Du tänker att du ska dö och att det inte finns någonting att göra åt det. Skrika vågar och kan du inte klämd som du är mellan Stiggas stålhårda underarm och varma revbenskorg. Du ska dö och inga sifferramsor kan hjälpa dig. Du nuddar allt möjligt i otakt men märker det inte. För nu hjälper inte heller nuddandets jämvikt universums härskare. Du är dödens skitynkliga, lilla lammunge och ingen kommer att märka att du försvunnit. Om ett par dagar kommer mamma att bli arg för att du missat middan och fråga pappa om han sett dig. Men pappa minns inte om han sett dig idag. Han minns inte när han såg dig sist och inte Margareta heller men hon tror att du varit borta ett par dar. Då ska dom bli arga. Mamma och pappa blir arga och dom ska skälla och sucka innan dom motvilligt ringer polisen och anmäler dig försvunnen. Runt omkring glesnar dungen och ni kommer ut ur skogen. Du känner till ladan vid berget. Det är gistet och förfallet och du och Johan Skåning har lekt där några gånger fast ni inte får för det kan falla ihop som ett korthus när som helst har pappa sagt för länge sedan.
”Släpp upp honom,” säger Olle med en röst som ett väsande djur. Stigga rycker loss armen från din hals men låser istället din högerarm i ett bultande grepp mot ryggen. Du vill skrika av smärta men lyckas bara pipa som en äcklig råtta i en vattenhink.
”In med dig bara, pissgunnar.”
Olle ser på dig med hatsmala ögon medan Stigga puffar dig framåt med sitt hårda grepp mot din rygg. Han knuffar dig in genom ladans stora, öppna dörr, in i det jorddoftande dunklet därinne.
”Du kan släppa honom helt. Den fega jäveln vågar ändå inget.”
Stigga knuffar dig och du faller omkull mot jordgolvet. Knäna slås i blod och smärtan dunkar ut genom hela kroppen, ut i fingertopparna i hårda pulsar. Du kryper ihop som en igelkott för att skydda.
”Har du nån sista önskan innan vi gör slut på dig?” Olle korsar armarna över sitt rutiga skjortbröst. Han håller hakan högt och ser på dig med föraktfullt äckel. ”Du kanske vill att vi ska framföra en sista hälsning till din kåta lillasyster? Ska vi det? Ska vi det va? Svara din jävla snorunge.”
”Min pappa kommer att få tag på er.”
Din luftstrupe svider när din klena röst tränger igenom.
”Din pappa! Honom skiter vi i! Han är lika feg som du och föresten pippar han din syrra som bäst nu. Han vill inte bli störd.” Stiggas skratt klatschar som en piska mellan de murkna väggarna, smäller mot dina trumhinnor. Han står vid Olles sida och skrattar över dig. Hans ögon är blöta, blöta och lyckliga. ”Ingen kommer att få veta nått, pissgunnar. Det finns inga vittnen. Ingen kommer att leta här på år och dar. Så enkelt är det lilla pissepissgunnar.” Olle drar något ur bakfickan och efter tre sekunder ser du att det är en ståltrådsrulle. Han drar ut en halvmeter och virar ena änden runt sin hand. Så spänner han tråden framför sina hungriga ögon. ”Res på dig,” säger han med dovare röst. ”Res på dig, pissgunnar.”
Det här kan vi använda,” hojtar Stigga och du ser medan du reser dig hur han lyfter ner ett gammalt rep från en spik på väggen. Med foten sparkar han fram en rutten trähink ur halmen innanför dörren. Han ser ut som om han fått en idé och han viskar den in i Olles röda öra och hjärna. Olle skiner upp och böjer sig ner efter hinken. Han vänder den upp och ned intill dina fötter.
”Nu ska vi leka Vilda Västern, pissgunnar. Nu ska det bli lynchning av. Du ska lynchas för dina brott… för tjallning… tjallning, menlöshet och för att du har en liten pissruska till syster. Ställ dig på hinken!”
”Jag har inte tjallat på er,” flämtar du utan övertygelse och ställer ena foten på hinkbotten. ”Det har jag aldrig gjort.”
”Det har du säkert fast vi inte vet om det, upp på hinken nu bara.”
Du kliver upp med andra foten och ställer dig på den gistna hinken. Det kvider och spricker i det knäckebrödstorra trät. Olle står bakom din rygg och slår ståltråden hårt runt dina handleder medan Stigga leende knyter en snara med flinka fingrar. Också repet är gammalt och sedan länge oanvänt. Det krasar och dammar i Stiggas händer. När han är klar slänger han repet runt takbjälken högt över ditt huvud och det viner förbi tätt intill din högra tinning. Öglan dansar runt i luften innan Stigga får grepp om repet. Han trär snaran runt din hals och drar åt men inte så hårt. Du tänker att dom verkligen kommer att göra det. Det är ingen ondskefull lek längre. Dom är galna och kommer att hänga dig. Det känns som att du står bredvid dig själv, bortom rädsla. Huvudet är tomt och uppstoppat som en fågelskrämmas och allt som händer dig är som en film, som på bio. En Chaplinfilm som du tyst betraktar. Olle och Stigga ställer sig framför dig och ser på sitt verk. Stigga hackar fram sitt vassa skratt och Olle ler från öra till öra.
”Hur känns det nu då, pissgunnar? Känns rätt jävligt, va?”
Då faller du in i verkligheten igen och fångas upp av din smärta. Rädslan exploderar i tårar och du frustar och snorar och tårarna ångar mot dina heta kinder. Genom vätskorna ser du de två skrattande bödlarna. De flabbar och drar i varandras kläder och då släpper du ditt kiss ur blåsan. Det rinner genom kalsonger och byxor, utmed lår och vader och du tänker att nu vill du dö, du vill bli hängd och stendö för du står inte ut längre. Sandalerna blöts igenom och hinken svajar och knakar under sulorna. Du försöker gråta ljudlöst medan Olle och Stigga börjar skrika av glädje.
”Pissgunnar pissar ner sig! Pissgunnar pissar ner sig! Ha ha ha ha ha… vilken jävla pissunge!” Olle klappar händerna och hoppar upp och ner. ”Vilken jävla pissunge! Vilken helvetes jävla pissunge!! Ha ha ha ha ha ha…. aaaah ha ha ha ha..!”
Stigga skrattar så han gråter. Han viker sig dubbel med handen över magen. Han skrattar ner sig på knä inför dig och skriker.
”Aaaaah ha ha ha ha! Den lilla jäveln pissar ner sig! Åh jag dör för helvete!!”
Du pissar och gråter och de skrattar och tiden stannar i hela universum, stelnar av sorg. Hinken gungar och du tjuter och snoret hänger som sladdriga istappar under näsan. Då mörknar plötsligt dörrhålet av en jättelik silhuett och dess skugga kastas runt dina bödlars fötter.
”Vad tusan håller ni på med era förbannade skitungar!”
Genom tårarna ser du Olle och Stigga snabbt vända sig mot skuggan. Då ser du att skuggan är Kindtorparen och du ser honom slänga ut de stora händerna efter grabbarna men Olle lyckas huka sig undan och smiter kvickt som en vessla ut genom dörren. Stigga, som fortfarande står på knä fastnar i bondens stålgrepp och får två fläskiga örfilar så det sjunger mellan väggarna. Stigga ser ut som en liten kattunge i den stora bondens händer när han vänds och sparkas i ändan innan han rusar ut genom dörren.
”Ni ska nog få mera sedan! Vänta bara era skitungar! Jag vet nog vad ni är för ena!”
Det blir dödstyst i ladan och han vänder sig mot dig där du står på hinken, snorig, pissig och äcklig. Du skakar av skam över din ynklighet.
”Vilka jävla kräk va… vänta så ska jag hjälpa ner dig.” Han lyfter av snaran och då faller du men bonden fångar dig i luften, hans starka armar tar emot dig och han sätter sig på golvet med dig i famnen. Han lirkar upp ståltråden runt handlederna sedan håller han om dig och gungar fram och tillbaka, tröstar dig medan snyftningarna avtar i styrka.
”Såja Gunnar lille, det gick ju bra ser du. Jag ska tala med deras pappor om saken så de ska nog få sitt straff. Jag känner igen de där figurerna.” Kindtorparn smeker dig över håret med öppen hand och han talar mjukt till dig. Så mjukt som ingen talat till dig förut. ”Det var Matssons äldsta och den andra var Bergstens odugling till grabb. Honom hann jag skicka till så det svider nog ett tag.” Så reser han sig upp med dig i famnen. ”Jag hörde dom hojta så jag förstod att nått var i görningen.” Han ställer ner dig på fötterna och torkar av ditt ansikte med näsduken. Den förmörkar din blick och doftar salt av bondens svett.
”Nu ska vi gå och se om vi kan hitta din keps.”