Hindra mig från att gå in på några detaljer, snälla någon, hindra mig från att detaljera och analysera och förstå.
Hindra dagen från att bli till natt och natten från att bli till dag.
Hindra kärlek från att vittra bort till bittert hat.
Snälla hindra mig från att analysera på djupet det som tär upp ditt liv, rot efter rot. Letar efter orsaker i ett ingenmansland och önskar att vi aldrig mötts. Önskar att jag aldrig låtit dig göra ett intryck på mig, låtit dig komma för nära. För nu ligger jag bland löven och stirrar mot månen med en spade i handen, tänker på dina misstag och vad du har gjort mot dig själv och mot mig.
Spaden krävs för att begrava alla dessa misstag, för att begrava allt som en gång var du och för att gräva upp allt som är du nu för tiden.
Jag vet inte vem det är jag gräver upp men jag måste gräva gräva gräva.

När jag gräver för att begrava och återuppliva, bortglömd är månen för det finns ingen tid att pausa, allt hänger på mig och min förmåga att låta dig förtvina och återkomma till livet.
Snälla vännen inte ska du dö.

Månen har glömt bort mig och mitt uppdrag, hon skuggades av molnen som tornade upp sig i fjärran, lade ifrån sig sitt uppdrag att ge mig ljus i skymningen, lämnade mig i mörker och tystnaden är total.
Så snälla hindra mig från att tänka, hindra mig från att låta kedjorna gå, hindra mig bara, snälla du.
Jag kan inte ha det såhär, att begrava dig börjar bli tröttsamt. Men dina knotor växer ju alltid ut igen så är min begravning inte verklig? Varför står jag då med en spade och önskar att vi aldrig sett varandra?

Varför har du aldrig hindrat mig?