Livstidsprognosen vidhåller 77 komma 1. Vad gör man? Bestrider fakturan? Då kanske jag inte överlever dagen som idag är. Dyscalculia. Missar bussen med exakt 6 sekunder. Vilket i sin tur förkortar mitt lidande. Vi gör oss roliga över lillebror. Hans overklighet. Jag får en lovely kvalitetstid med minsta ungen jag aldrig ville ha. Vi stjäl hennes pass mitt framför nosen på dom andra. Har lite fredagslatjo. Fy faan vilka ögon alla gav oss! Jag får förklara vårt statsministermord på vägen till fiket. Hon fattar direkt. Vilka gener. I museet passerar vi alla stadsmodeller genom att blunda och fingra oss fram. Jag har nog blivit lite finare i kanten sedan jag fyllde 47? Just det uttrycket: lite finare i kanten. Sedan: samtalets smidighet. Näsborrarna över kaffemuggarnas svarta ögon. Jag som nästan var rädd. För min egen dotter. Det är sån jag har blivit. Arvssynden har gjort mig sådan. Mina föräldrars invaliditet. Genom alla generationer. Det finns ingen att skylla på i slutändan. Den ena av dotterns negresser är borta. Svarar inte på tilltal. Mobil. SMS. Ingenting. Vad varmt det är. En dotter till ringer vid det som en gång var psykets huvudbyggnad. Vad nära det skulle vara. Jobbar till 8. Sista dagen på telefonbokningen. Flyr till det studentikosa. Finns det ett möjligt liv här för mig? Så jävla Sonneviesque.