Ett större sjukhus hektiska dejourering.
Patienter kommer in, patienter skjuts förbi mig,
mera patienter kommer, tidigare komna överflyttas,
många ligger i säng , några sitter och väntar,
några med allvarlig, bekymrad min, en sitter i rullstolen
en annan går omkring nervöst, ambulansmanskap,
patienttransporter från ett sjukhus till ett annat,
från ett ställe till ett annat, från avdelning till undersökning eller
tvärtom.
Kaos, väntan, trängsel
Beskedligt klagande. Gråt. Skri, skrin, rop. Någon brummar,
en bråkmakare en annan sover stilla.
På datorrutan kurvor, ljusen blinkar, sifferserier växlar och glimtar.
Manschetter pressar i armarna, ledningar är fasta i patientbröst.
Vätska droppas i vener, påsar, flaskor, antibiotika, blod.
Blodprov tas

--

Varför blir jag lätt andtruten?
Jag är bekymrad över mitt hälsotillstånd. Tankarna i mitt minne väcker oro hos mig.
Kom hit till polikliniken. Jag vill veta varför jag lider?
Nu kommer kollegan till mig. Det är min tur. Hon frågar om mina besvär. Vi diskuterar en stund. Hon är färdig med min anamnes. Hon försvinner i sitt arbete. Väntan fortsätter. En timme, två timmar... En timme är en lång tid, men här den är först en början. Här känns en väntandes tid faktiskt lång. Mera tid går åt till laboratorium, röntgen, ultraljud. Nu får jag ett dropp. Radioaktiv vätska i mina vener. Nu undersöker de mig med ultraljud. Jag får se hur mina hjärtmuskler "joggar" gymnastiserar på rutan. Kollegas röst: Titta på, du har ett normalt hjärta.


--

Väntan fortsätter. Jag väntar på en résume.
Jag försjunker i mina tankar. Jag känner mig trött, snart ligger jag i dvala. Jag ser en dröm. Jag är en fånge inne i fyra väggar. Ett sjukdomstvivel!? Jag är slagen i bojor. Jag vill bort. Hem. Det är för spännande här. Jag försöker glömma var är jag.
På avdelningen finns endast få fönster. Stället var jag ligger är i mitten av huset utan fönster. Det ger en extra ångest.

Nu ser jag ett fönster. Jag stänger mina ögon - "jag flyger ut genom fönstret !"
Jag svävar i luften. Jag tittar på vyer där nere på klotet. Jag ser bilder invid mitt förflutna liv. Under mig ett turkos hav, vajande palmträd, solen glimmar i vågor vilka skummar längs stränder, en varm lagun......

--

Väckelse i verkligheten! Urvisaren hann löpa omkring urtavlan tolv gånger.
Hon, kollegan, står framför mig med sin mapp. Det finns inget stort skäl till dina symptomen, du är fri att gå. Jag beger mig snabbt, liksom ville jag springa fastän jag endast påskyndar mina steg. Bort härifrån! Åtminstone ännu denna gång. Livet smakar bra.