Jag linkade ner till city, där våghalsarna bor, vrålaporna. Jag blev ett med trafikens puls, som fri femtiotalsjazz mellan kryckorna. Rullstolarnas mambo, cittrornas hångel. Du är den ende. Det finns en sång för allting, till och med för petting. Alla ord som försvann, in i samma dimma som jag: karbidlyktornas stank, kanariefåglarnas funktion som gasvarnare. Det finns ett gruvschakt bortom bergen, en rimmad vers åt pöbeln, en inkokt gös åt folket. Burt Bacharach är död - leve alkoholismen! A Total Eclipse of the Heart. Bonniers är så snälla mot mig. Dom skickar hundratals ord, mycket mer än vad jag ger dom. Jag skulle kunna förlägga deras omdömen, ge ut dom i lättlästa versioner för arbetarklassen. Varför är Bonniers så snälla? När gjorde jag nåt snällt tillbaka? Har jag nånsin räddat så mycket som en enda jude undan förintelsen? Som en enda Anne Frank undan utgivning? Men jag ska ta mig samman, ja - ta mig i kragen, bita mig själv i skägget, vårda mina vårtgårdar mot ultraljuden. Jag ska bli Albrektsvägens Sonnevi: Börja stamma och bli svår, köpa skinnkeps och studentrevolt, importera ett eget Vietnamkrig, en egen kårhusockupation. Saker ska bli annorlunda, saker och ting - gamla vackra ting. Du ska få tangel till vardags älskade. Tingel till helgerna baby.