Sitter här i mörkret, jag är den enda i detta rummet som är vaken. Jag hör hur min kompis och hennes hund snarkar i takt med varandra. Jag blir varm av tanken på vilken otrolig kväll jag har haft. Jag sitter här i mörkret, med det enda ljuset som finns är ifrån min Macbook, jag ler som en idiot och jag skiter i vilket. Denna kvällen har förändrat mitt sätt att se på livet. Nu vill jag leva för första gången på flera veckor, jag var och såg Von Benzo ikväll. Jag skrek högre än Jay han själv, men det gjorde inget. Jag skrek med okända människor, jag lev knuffad och jag blev slängd, men jag var en i publiken, jag har aldrig känt mig så levande någonsin.

Min hals gör ont, haha. Jag har skrikit så mycket att jag har nästan ingen röst kvar längre. Jag blev svettig, jag lät musiken ta över alla mina sinnen, jag blev levande, varje liten bit av min kropp var levande, jag skrek och jag ville vara kvar där. Jag ville stanna kvar därinne, i värmen, jag ville känna hur man blev ett med alla andra, det spelade ingen roll om man kände ngn eller inte. Här sjöng man tillsammans och jag kände en sådan stor gemenskap, jag kände bara att här hör jag in. Det är här jag ska vara, med dessa människorna, med denna musiken. Detta måste jag uppleva igen, jag måste dit igen. Jag måste känna detta fler gånger, jag vill leva igen. Jag vill bli hög på livet i sig självt som jag blev ikväll. Jag vill känna min kropp, hur den rycks med i musiken och jag bara släpper lös mig själv.

Allting bara släppte, jag blev en annan person ikväll och det ska jag hålla fast vid.