Vet ni vad?,

det som skymmer,

vår kärlek till allt,

det där som känns,

som vore det av mörker,

är egentligen bara något,

som är som ett slags instabilt galler,

som vore det gjort,

av miljarder remsor,

av tunna hinnor,

av svarta stänger,

av speglar,

som förmår reflektera,

endast förvrängt,

sina mörka bilder,

av allt som är,

via våra hjärtan,

om vi ej,

verkligen söker,

att fokusera ljuset bakom,

av kärlek.


Och vet ni vad mer?,

om vi inte stannar upp,

i vår kärleksfulla rörelse,

av känsla,

och håller oss vakna,

för att med vilja,

fokusera helt skarpt,

bortom alla speglar av mörker,

i en snabb rörelse i sidled,

som vore vi uggla,

då kommer vi att kunna SE,

klart som i blixtljus,

med kärlekens genomträngande blick,

genom de mellanrummen,

som ljuset i sin kärlek öppnat åt oss,

bortom och genom,

mörkrets speglar,

ALLT som det egentligen är,

och kommer att vara för evigt,

av endast kärlek och ljus,

som har all kraft,

att förvandla allt,

till nytt,

i kärlek och ljus.


P.S. Detta är ingen saga.