Jag vaknaden mitt i ett skrattmåsflabb.
Och det var inte mitt, det var morsans, döda

skratt över mitt huvud. Mutter Courage - ge mig
mod Herre Jesus Kristus, så jag kan fejsa denna dag

med ett introvert flin, med ett snett Jerzy Einhornleende
slungat över Radiumhemmets park, där jag brukade

vanka av och an i bittersweet låtsasvånda
över varje strålande dag som zapp fräs bzzzade mot

varje metastas hon hostade upp via luftstrupen.
Livet är stenkul - se på mig jag är tjej, sjunger Britta Borg

ekande gastkramande hånfullt genom mitt huvud.
Det är fredag förmiddag, månad nummer tre, vecka

nummer tio, dag nummer fem, timme nummer tio av
mitt försvinnande skitochpissochblodliv.