Orättvisor i världen. Vems problem är detta? Inte mitt eller ditt kanske, eller vem bryr sig egentligen? Denna frågeställning är ju en fråga som på intet vis är en ny fråga. Vi kan se förekomst av något som skulle kunna kallas för orättvisa även i naturen, att den som inte tar för sig, kan i sämsta fall dö av näringsbrist, om de andra som är starkare, ej ger den svagare något tillfälle att komma åt föda.

Nu kan vi fundera lite över om samma villkor egentligen gäller för människor. Ser man sig omkring i världen så är det inte mycket som emotsäger detta. Det är tillåtet i våra system att den ene kan ha tillgångar som överstiger miljoner gånger den andres.

Oftast syns inte någon större irritation över detta förhållande, utan den som har övernog mycket, kan stå utan större risk mitt ibland en stor ansamling av sådana som har absolut ingenting, inte ens mat för dagen.

Nu finns i de förekommande systemen som idag råder över grupper av människor en hel del gamla idéer, vilka förklarar att dessa saker är helt i sin ordning. Skälen som anges i dessa idéer handlar ofta om att vissa människor har behov av att lyftas upp högt ovan andra i tillgångar, därför att de besitter förmågor som motsvarar skillnaderna i uttagen av allas gemensamma resurser.

I dessa skäl talas ofta om saker som: att besitta stort ansvar, att ha avgörande ledarförmåga, att utstråla framåtskridande kreativitet, osv. osv. Man kan nu fråga sig om det egentligen finns någon levande människa som kan förklara för sitt eget hjärta i kärlek att dessa förhållanden kan vara rätt.

Om vi ser framför oss någon som har tiotusenfalt mer av tillgångar till förnödenheter sitta mitt ibland ett stort antal utmärglade medmänniskor och förklara för dem hur de ska göra för att få framgång i sitt liv, och kanske senare kunna få ett liv som denne om de bara kämpar tillräckligt, kan säkert många ana att det någonstans rimmar illa i resonemanget.
Men detta är nu välkända ting för oss alla. Detta är något som alltid har funnits, som man säger. Det finns ju visserligen också att ange skäl som talar för att denna typ av diskrepans kan leda till framgång för den stora gruppen, de som står helt utan tillgångar.

Det kan ju vara ibland så att den med stora tillgångar har en bra idé, som ger avkastning så mycket att det inte ens framledes har betydelse för förhållandet att denne har tiotusenfallt mera, och den stora massan kan kanske komma att få äta sig mätta, tack vare dennes goda idé.

Vilket då kan ha föranlett egenheten att denne välbesuttne kan sitta fortsatt oantastad mitt ibland stora skaror som nästan inget har. Men om vi nu går vidare och funderar över denna typ av förhållanden i ett något vidare perspektiv.

Om vi betänker att vi en dag har kommit fram till det högsta antalet människor som vår jord kan föda, så faller alla möjligheter att kunna anstränga sig mera. Då är väggen nådd, för att underhålla illusionen om att vissa behöver mer för att de har bra idéer som gynnar alla. Finns det inget mer att plocka från den stora banken av tillgångar som är vår planet, är kedjebrevsillusionens saga all.

Det kommer inte längre att fungera att sitta mitt i en skara och säga, att om de bara kämpar så kan de få det lika bra. Alla kommer att inse att sagan är slut, när banken jorden är tom.

Men om vi nu ändrar förutsättningarna totalt för detta resonemang; om vi ser framför oss att i stora skaror folk i alla länder kommer fram till att enda vägen att gå vidare mot framtiden är att leva ständigt i kärlek till allt och alla, så blir många av sakernas förhållanden på annorlunda vis.

Om kärlek råder bland människor på hela vår jord, kommer alla att behöva satsa allt på att lösa frågorna om hur mycket det finns totalt av resurser och i ett evighetsperspektiv för att balans och hållfasthet ska kunna byggas in mellan människan och hela resten av naturen.

Idag finns ett mycket stort antal människor som använder resurser som är tiotusenfallt högre uttag av vår stora bank Moder Jord, och om sedan dessa uttag i denna skala görs av 100-tals miljoner människor samtidigt, så kan man befara att banken snart kan bli tom.

Rent matematiskt kan vi konstatera detta förhållande. Vi behöver inte ens blanda in politik. Nu är frågan, vad göra? Det enda som jag kan se framför mig som inte orsakar olika former av katastrofer, är att människor över hela jorden i större och större skaror inser dessa fakta, och börjar AGERA utifrån dessa.

Om vi vet att banken snart är tom, så måste åtgärder göras att förhindra total kollaps. Kollaps i detta fall kan orsakas av att vi gör samfällt så enormt stora uttag så att de i slutändan orsakar att biobalansen på hela jorden faller samman och hamnar i en nedåtgående spiral och söker att skydda sig själv via återgång till endast enklare livsformer, var den så småningom kommer att återfå något slags vilotillstånd.

Dock kommer förhållandet då inte att vara densamma som när jorden var ung, och evolutionen hade då extremt mycket mera tillgångar som aldrig kommer åter, och att evolutionen befann sig i just den rätta tiden som den skulle vara i för att kunna producera allt det som den har åstadkommit, och ledande fram till där vi är idag, så en nystartad evolution och av samma slag är inte längre möjlig på den jorden som är av idag.

Jorden kommer aldrig mer att kunna starta om processer till att producera högre livsformer, då den tiden är passerad av en klocka som är den mest obönhörliga som finns, för även om nu skalan på denna handlar om miljarder år, så kan man aldrig vrida tillbaka tiden.

Så därmed, vi kan inte ens luta oss mot förhoppningen om att allt ordnar sig, om bara människan försvann från jordens yta. Men. Moder Jord har önskat att denna långa tid av evolution skulle ha som slutprodukt oss människor, och detta måste väl anses vara ett risktagande utan dess like.

Vad kan Moder Jord ha haft för baktanke med att tillåta att människan fick tillgång till sådana förmågor som vi nu besitter? Det är min fråga för idag, till oss alla.

Vad kan det tänkas att vi skulle kunna komma fram till för svar, om vi ser på frågan öppet och i kärlek, och från precis alla synvinklar som står oss till buds att förmå förstå kunde vara relevanta?

Det svar som jag kommer fram till, går ut på att vi måste söka gemensamma nämnare som kan ena alla folk på hela jorden till att ha detta som prioritet nummer ett på alla agendor som överhuvudtaget tänkas kan.

Om alla människor på hela jorden lyfter upp frågan, om att börja med alla krafter arbeta mot att lösa alla frågor som har att göra med hur vi kan samexistera med oss själva och med hela den stora organismen som är vårt enda hem, jorden, så om inte annat, så borde förutsättningarna öka för att vi ska kunna komma fram till svar, som har större relevans än de förklaringar som idag kommer från de grupper som håller benhårt fast vid gamla principer, om att vissa behöver ha tiotusenfallt mera än andra, för att samhällssystemen ska rulla vidare oförändrade, precis som de av tradition gjort i långliga tider.

Nu vill jag lämna detta spekulerande och komma med en "profetia" som kommer att irritera många:

- Allt det gamla ska bort! Se! Något helt nytt ska komma.

Alla människor på hela vår jord kommer att om bara några år att leva i kärlek till varandra. Alla kommer att vara upplysta om att vi är en oupplöslig del av Moder Jord, vi som är av henne den högt älskade och önskvärda att finnas, för vi är hennes allra dyrbaraste barn, och hon litar fullt och fast på att vi snart ska mogna till att höra vad som är vår uppgift att fullfölja, för att i våra hjärtan få vara ett med oss själva i kärlek till vår Moder och hennes mor och far, HELA Universum.

Om bara några år kommer vi att samfällt att sträva, mot att i kärlek till det som är det underbaraste som finns, till kärleken som bor i våra hjärtan, att fixa alla problem som finns i hela världen. Det kommer att ta tid med vissa processer att återställa, men med kärlekens oändliga tålamod i vårt hjärta kommer tiden att vara vår vän istället för vår fiende.

Detta är rättvisans innersta väsen.

När rättvisan utgår från källan är den sann.

Och sanningen är att de gamla villkoren om de chimära orättvisor som gäller i naturens balans inte längre gäller människan. De kommer aldrig någonsin mer att vara giltiga för människor.

Vi har av vår Moder blivit upplyfta till en nivå som står ovanför dessa gamla villkor, som inte var falska, men nu ogiltiga för oss, och vår uppgift nu, är att inse detta, och i kärlek ta det ansvar som tillkommer vårt upplyfta läge - att mogna i våra hjärtan till det som vi är menade till att vara och bli.

Det vi måste göra är att vi alla måste söka kärlekens väg, för att vi alla ska bli upplysta om vilka vi alla egentligen är, och vart vi alla egentligen är på väg, med allt det som är vi, och på alla vis.

I kärlek och ljus





.